Dag 13.

Passion. My key to life.

Passion, lidelse, kan betyda stark förkärlek till någonting.

http://sv.wikipedia.org

Google - passion - bilder på passion mellan två människor.

En ganska liten bild av det.

Ganska fyrkantig.

Tycker jag.

Och sån är inte jag.

Här kommer mina passioner.

Mina nycklar till livet.

Som får  mig att leva.

Utan inbördes ordning.

    Dans.

Det är en livsstil.

Ute i ljuset på scen kan jag för en stund bara vara jag.

Glömma alla tankar på allt jag måste och borde göra.

Bara där, bara då räknas.

En liten stund kan jag fly verklighetens vassa spjutspetsar.

Ri: "Har du sett henne göra någonting halvhjärtat någon gång?"

Ad: "Nej."

    Sång.

Without a song and a dance, what are we?

- På scen.

- I min ensamhet.

- På gatorna i göteborg med finaste vännen.

Jag sjunger. Konstant. Alltid.

En gång fick jag för mig att aldrig mer skulle sjunga då några mer eller mindre IQ-befriade anonyma IP-adresser förklarat att jag inte kunde sjunga, över huvud taget.

Mannen på bilden i mitten ringde då upp mig en morgon och sjöng Fix you, genom telefonen, med specialgjord text.

Kärlek.

    Converse.

En gång i tiden var jag starkt emot skor som ökar enormt i värde bara en stjärna sys på.

Well, jag har ändrat mig sen dess.

Spelar roll om hårdagen kommer från helvetet och kläderna inte kunde sitta värre, i ett par Converse kan jag fortfarande sväva fram.

Sinnessjukt snyggt.

    Foto.

Jag kan extremt lite om slutartider, ISO-tal, disponeringar, funktioner, inställningar och allt annat som rutinerade fotografer skall ha koll på.

Men.

Jag har min älskade Canon.

Han sviker mig aldrig.

Och min konstnärliga och estetiska fantasi lyckas ändå skapa snygga bilder.

Uppenbarligen.

Ett av alla sätt att uttrycka konstnärlighet på.

  Musik.

- Att känna igen sig i.

- Att gråta över, att gråta till.

- Att sjunga med i.

Vi har film på när jag var liten, mycket liten.

Jag sitter och diggar med till Meatloafs I would do anything for love.

Jag anser att musik är vitkigare än mat och vatten.

It's not a song, it's a feeling.

  Prinsessa.

Jag var till skillnad från många andra inte speciellt prinsessig när jag var liten.

Jag var fjorton när jag började kalla mig prinsessa.

För.

Prinsessa är ingenting man förtjänar att bli.

Ingen titel man ärver.

Nej.

Det är någonting man känner i hjärtat.

Du är ett mästerverk, konungabarn.

  Design.

Min bloggadress, Bianca Lagerlöf är namnet på mitt designarmärke.

Har hitills mest designat kläder.

En BiancaKlänning.

BiancaKjol.

BiancaJeans.

Jag har alltid vart väldigt otålig och orkade inte lära mig hur man trädde symaskinen när jag skulle börja sy.

Men.

Med min stora portion kreativitet lyckades jag sy diverse udda plagg ändå.

Och min syslöjdlärare var eld och lågor.

Och jag var, well happy.

Kläderna har dessutom vart med på en utställning.

Respekt.

  Scrapbooking och annat skapande.

Jag älskar att skapa.

Har ett ständigt skapandebehov.

Begäret är ofta stort.

Jag har bland mycket annat scrappat två fotoalbum till två av mina då allra bästa vänner.

Ett av dem har jag fått tillbaka.

Det andra tittas det knappast i längre.

Jag vet inte vad jag skall tycka om det.

Men de gjorde personerna i fråga lyckiga just då.

Det är jag säker på.

  Lars Winnerbäck.

"Ibland kan man undra om han träffat dig."

Inte det faktum att vi är ganska lika på bilderna i mitten i collaget ovanför.

Nej.

Att man ibland får känslan av att han skrivit en låt om mig.

Till mig.

Och allt som hänt.

Fel.

Väldigt ofta infinner sig känslan.

Jag har fått ta emot kritik för att jag älskar denna trettiosexåriga mans texter.

Men vadå.

Det är värt det.

Och de som inte fattar vilken skattsamling hans mästerverk faktiskt är.

Stackars.

  Poesi.

Till sist: poesi och skrivande.

I min egen Notebook (som filmen) skrivs det om iakttagelser och sammansättningar av ord till dikter, alster, kvalster och poesi.

Visst gör det ont när kroppar brister, varför skulle våren annars tveka.

Dessutom skriver jag en bok.

Och ja.

Oftast skriver jag om saker som gör ont.

Men det är bara för att det gör ont.

Så jävla ont.

Det vackra i det onda.

Jag har svårt att sätta en titel på mig själv.

Dansare - Poet - Designer - Artist - Fotograf.

Och sammanfattar det gärna som:

Konstnärssjäl.

And who do you think you are
Running 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart
You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul

Who do you think you are

  Gråta.

Och badda sår som svider likt tredje gradens

brännsårpå insidan med salt.

Jag skall skrapa mina knän över torr asfalt.

Viska hans namn med trasiga läppar.

Och lyssna på en låt om sönderklippta drömmar.

Aldrig.

Aldrig.

Igen.

Saker har rätat ut sig.

Pjuh.

Leopoldo och Oscaroldo, (ehm?)

Är hemkomna, vilket känns mycket bra!

Gårdagen bestod av STÄD, hela dagen^^,

Men gosh, vad vårfint det är nu.

Kvällen och halva natten spenderades med Térrés, Joey, Pheobe, Chandler, Ross, Monica och Rachel. We löw it!

MEN, STACKARN HAR GLÖMT SITT LYPSYL HÄR :S

Hur skall detta gå?

Dessutom sved det som fan som knän dragna över sprucken asfalt. Men ibland måste man. Började gå igenom min mobil för att skriva upp då han behövs lämnas in för att återställas till det normala.

Och tja, låt oss säga att det ligger ett halvt mästerverk där.

  Men jag skrev inte. Jag och min själ och alla känslor satt bredvid och tittade på medan mina händer tecknade ner ord som skulle kunna få hjärtat att vibrera.

Nu blir det ponnyakuten.

Senare ett inlägg om mina passioner.

Mmm, det ser i alla fall jag fram emot!

/YouKnowWho