Efter en omtumlande dag i Göteborg där parkeringsplatser lös med sin frånvaro, biljetter hade glömts och hämtats igen och tre taggade brudar tagit sig förbi hela långa kön för att smita in snabbare, kom vi äntligen in på trädgårdsföreningen i väntan på vår kung!

112 sånger hade inhandlats efter lång väntan:

Melissa Horn hade spelat färdigt och hamnat på bild jämte Fröken Svår:

Winnerbäck hade precis kommit ut på scen och börjat spela Anna:

Jag var extas, lyckligare fanns inte. Men när jag trodde att det inte kunde bli bättre, ja då släppte en man in mig innanför grindarna där särskilda passerkort behövdes. Lyckan var total:

Vi blev alla förvånade när en hel kör dök upp på bakgrundsskärmen som tackade för applåerna efter hans Jag är ingen soldat. Otroligt välgjort!

Samhörigheten med de andra fansen och som vi skrek och sjöng när den bästa spelade den bästa, Kom ihåg mig:

Avslutet var tårfyllt men ack så "helt jävla cp-lyckligt", Jag får liksom ingen ordning på mitt liv:

Lyckligare fanns inte när vi senare gick mot spårvagnarna i mörkret. Interna skämt som, "Skall jag hjälpa tant upp", drogs och vilken känsla i kroppen! Jag som inte trodde jag gillade konserter, gaaaah!

Utan tvekan bästa kvällen i mitt liv, hittills!

(Och Leo, snart blir det Winnerbäckkonsert igen!)