Fredagen den sextonde september skrev jag ett sms där jag berättade att jag stod på en tågstation och väntade på ett tåg.

Tåget kom och tog mig in till bästa staden Göteborg där jag mötte upp en Superhjälte.

Mycket hände under tiden men ingenting spelar någon roll för det enda som spelade roll den kvällen...

  ...var älskade, älskade Winnerbäck.

Och jag kunde inte sitta still.

Drog i mina fingrar, fingrade på nyckelbenen, trummade på låren.

Gång på gång fick jag dra efter andan.

Så bra var det.

Ändå kan jag inte beskriva det.

Låtarna hade fått nya arrangemang, instrumenterna var utbytta och det nakna och intima och nära... var helt jävla fantastiskt.

Att beskriva en obeskrivlig känsla.

Jag gick emot en rad normer när jag efter konserten lämnade ett spontanskrivet brev till en vakt som lämnade det vidare till Lasses gitarrlämnare som förhoppningsvis skickar det vidare till legenden him self.

"Han känns som en sån som läser såna brev"

Jag hoppas du har rätt.