Det är den 6 juni. I år går inget hjärta i bitar. Någonting annat skaver och tär. Och jag har tre tröjor och grå Londontofflor på mig. Låter fönstret stå öppet och lyssnar på Boyce Avenue. Hörde att en kille använde detta som pluggmusik. Och det är vad jag skall göra hela dagen. Skriva klart en rapport. Som det sista jag gör i gymnasiet som en sophomore. Lagom destruktivt en dag som denna. Musiken och vädret målar en sådan där konstnärlig smärta. Äsch, det är jävligt vackert ändå. Om det vackra i misären. Åh.

Och idag får jag känna.

Skrev ett långt inlägg om hur jag skall jobba på annan ort i sommar, som förra året. Och om att jag flyttar om en och en halv vecka. Men det kändes så jäkla framkrystat så jag tog bort det.

Men jag ser fram emot hösten något kopiöst. Med projektarbete, oräkneliga timmar musik och människor jag inte hade valt bort för någonting i världen. Och så ska jag köpa de här, utan dåligt samvete:

För att de är jag och såärdetbara.