För exakt tre år sedan skrev jag mitt allra första blogginlägg. Läskiga tanke. Alltså tre år, eh? Shit - skaffa ett liv människa, känner jag för att skriva till mig själv så det gör jag.

Och vad skall man säga om allt det där? Jag är i ärlighetens namn ganska glad att jag skrivit så mycket som jag ändå gjort under dessa år - det finns liksom mycket fint att se tillbaka på. Skrev tillexempel mycket om allra första riktiga kärleken när den infann sig i mitt femtonåriga liv och jag skrev inte ett ord om det när den tog slut. Musik har jag alltid skrivit mycket om, jag kan alltså få ett hum om vad jag lyssnat på i mina dagar (hehe).

Bloggen har expanderat under åren, växt sig ganska stor. Har betydligt fler läsare idag än när jag började och en kväll låg bloggen med som en av de hundra mest lästa den dagen, visst, det var bara för en dag men jäklar vad awesome det var!

Framför allt har bloggen varit ett sätt att uttrycka mig. Poesi, tankar och allt jag skriver mellan raderna har fått forcera fritt. Eller, någorlunda fritt. Ibland har jag stört mig på att man faktiskt måste ha lite distans och tänka på vad man skriver och lägger ut och delar och inte...

Jag tycker om min blogg, tycker jag är jäkligt duktig. Inte sällan sitter jag länge och läser gamla inlägg och tittar på bilder. Inläggen från när vi var på Smögen med fotokursen i skolan har jag nog läst cirkus en miljard gånger.

Fröken Svår har fått ta plats på Bianca Lagerlöf. Och Amanda har fått skina igenom hon också. Jag har många namn, förvirrande ibland - ibland en fördel. Kan ju vara hur många jag vill och sedan skylla på mina små alter egon. Jag har förmodligen en släng av både schizofreni och asperger. Är stundtals verklighetsbefriad, stundtals med inga fötter alls på jorden - stundtals närvarande och djup. 

Liksom efter allt - så är det ju bara jag.

Och jag är jäkligt bra.

Tar dessutom tillfället i akt att tacka alla små fula och fina själar som jag skrivit om under åren. Ibland skrivit tillsammans med och de som ibland skrivit helt själva - utan min vetskap, hehe.

Dessutom mina fina gästfotografer. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tack Lasse och Kent. Förlåt att jag snor era fraser rakt av.

Och ey, höll på att glömma - tack alla ni som läst och fortfarande läser.

Vore ganska så meningslöst utan er!

Det betyder ingenting.

Och någon som står först i kön av idioter.

Det betyder ingenting.

Demoversionen.

Inatt var det dags igen. Ännu en graviditet. Den här gången skrev Moa på sin blogg att hon skulle till sjukhuset och hälsa på nybliven mamma, alltså jag.

...

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om allt det här. Tur att jag kollat klart på alla säsonger av Pregnant In Heels, hehe. Det verkar satt sig på hjärnan...

Och som om det inte kunde bli mer creepy så läste mamma följande biverkningar på tabletterna jag tar för den halvt förlamade magsäcken jag inte berättat om av uppenbara skäl:

  W T F ? !