Alla mina tillhörigheter är nerpackade i väskor och tygpåsar. Lite vemodigt är det. Att jag skall flytta hem idag. Trots att jag längtat efter den här dagen likt maniskt emellanåt när livet här uppe känts oinspirerande och sista arbetspasset känts som låg det borta vid horisonten. Men så kom alltså sista dagen ändå, med strålande sol och hoppfulla vindar. Och det slår mig att det är det här jag kommer minnas. Vara nöjd med att få komma hem till det gröna och inspirerande och allt gräs som doftar så makalöst gott – men jag kommer minnas det soliga, det varma och fina.

Vemodig som sagt. På gränsen till sentimental är jag. Så länge sedan det var jag flyttade hit och så mycket som hänt sedan dess. Planerar att skriva ett långt inlägg om massa random grejer som hänt i sommar, både i och utanför sommarstaden där jag nu tillbringat åtta veckor med undantag för några välbehövliga hemresor. Dessutom har jag ju en sommar2012lista att presentera och redovisa…

Men det går inte att blunda för det faktum att jag inatt sover i min egen säng. I rummet där en låda med glada tankar och hoppfulla färger exploderat. Och att det är sista gången jag cyklar ifrån klipporna jag suttit på oräkneliga många gånger i sommar med solen i ögonen. Så jag tar fart, förbi segelmakaregatan och serpentinvägen. Delfingatan och fisketången. Alla sjöbodarna och den där parken där utomhusscenen ligger där jag alltid tänkt att vi skulle kunna spela. Vi kommer inte spela där. Inte nu, inte i sommar. Och där intill står de där buskarna som doftar så ofantligt mycket sommar.

With love. Miss no easy.