Och det där som känns så fruktansvärt avslöjande och inte spännande - förklaringar. Till varför man gör som man gör, varför man känner som man gör. Men jag ingick en pakt en gång, att aldrig bara stänga ner bloggen - utan att förklara varför. Så här kommer den - förklaringen till varför jag överväger att trycka paus eller stoppa helt. Förmodligen inte stänga ner, finns så mycket smarta och djupa och imponerande saker jag åstadkommit mellan raderna här sedan starten tvåtusennio. Men bara det, tvåtusennio, tre år. Och frågan som molar och värker - "var det verkligen värt det?"

Var det värt alla timmar jag tillbringat här i min ensamhet och med känslor som svallar och svalnar och som kokar och bubblar och rinner över och tar övertaget. Var det värt det? Eller är det timmar jag borde lagt på någonting annat?

Nej. Värt det var det nog inte, inte såhär i efterhand när man tänker på alla svindlande minuter och timmar. Vågar inte riktigt tänka efter. Men jag tror inte riktigt på det där att ångra saker, så det gör jag inte.

Men jag har kommit till insikt. Insett att jag inte mår så bra av att läsa gamla inlägg som jag en gång trodde jag gjorde. För jag har slaviskt hållit mig till löftet om att till största del bara skriva solsken. Och jag är jäkligt bra på det. Att skriva beskrivande och få det att verka som att jag känner för allt så oerhört men sanningen är att så är det inte. Jag hoppas att det inte är så. För i så fall är det slut nu. I så fall har jag slutat känna så förbenat mycket för allt, alltid. För det gör jag inte nu. Känner förvånansvärt lite inför allting. Och det skrämmer mig.

Utöver det kämpar jag som en galning mot en diagnos som menar att jag har en typ av förlamning på magsäcken. Den jobbar helt enkelt inte och att äta är alltid ett pussel med tusen bitar att lägga. Jag kan inte äta vad som helst. Magen svullnar upp, surar och jag kräks. Nu vet ni det. Och det är inte lätt att hålla någon trevlig fasad när det ofrivilligt ser ut som att man är gravid i femte månaden. Eller som igår när jag fick avsluta och åka hem ifrån ytterst trevligt och efterlängtat danspass tillsammans med mina nya kollegor på dansskolan. Av den anledningen att jag tydligen inte kan äta ris heller, inte stressa och inte dansa efter att jag ätit. Nej, för mat stannar inte kvar och magen gör helvetiskt ont. Kul. Oerhört. Jag har inte tid med det.

Tid nej. Det har jag inte. För den fyller jag. Sista året på gymnasiet har jag redan fyllt med jazz och balett två gånger i veckan, plus två danslektioner som jag själv undervisar, projektarbete där vi skall skriva och sätta upp en musikal, språkresa till Spanien och Brighton, fotoresa och äventyrsresa med idrotten till Skåne. Min första roman skall skickas in och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som kan tänka sig ge ut den. Andra romanen skall påbörjas och jag skulle våldsamt gärna komma igång ordentligt med låtskrivandet, spela in musik med Hästens Riddare och fortsätta ha spelningar för mer eller mindre lyssnande människor. Och vill han där med så oerhört fina käkben som jag inte berättat om fortsätta träffa mig så är det, det jag vill lägga tid på. Inte på ett halvkommersiellt amatörstämplat forum på nätet.

Nej, jag är inte redo att stänga ner min blogg. Sätta den på hold snarare. I skrivandets stund kommer jag på minst hundra saker jag måste blogga om innan jag slutar. Sommar2012listan och sammanfattningar, inte minst. Men jag är sådan, som har så oerhört svårt att avsluta saker - säga adjö. Så det gör jag inte. Lovar att inte försvinna helt men för ett tag, eventuellt. Vet inte om någon blev särskilt mycket klokare av det här - inte jag i alla fall.

Om ett år har jag sökt och förhoppningsvis kommit in på Balettakademiens musikalutbildning och flyttat hemifrån. Min första roman är publicerad och musikalen vi satte upp som projektarbete gjorde succé och vi samlade i och med den in cirka en miljard kronor till barncancerfonden. Lilla A dog aldrig i cancer och hon är mer levande än någonsin. Jag och farmor gör utflykter och spelar på pianot med äkta elfenben. Och han där med våldsamt fina käkben och jag är just i detta nu på väg ut på en tandemcykel för att cykla genom Sverige.

/Amanda

Och Maja, jag tycker du skall komma hem nu. Jag saknar dina dubbelhakor.

Typ brutalt mycket.

Winnerbäck

Trädgårdsföreningen 2012.07.13

Det är är väl vad man kallar en orgie av Winnerbäckkonsertbilder. Tidig knödde vi in oss på Trädgår'n, köpte en tshirt, såg en kille trilla ner från någon annans axlar, åt kex och vindruvor, slängde konstiga blickar på andra - fick minst lika många tillbaka men hade i alla fall varandra.

Långt fram stod vi, tredje raden cirkus - även om man sällan står i rader. Det var nästan så att man kunde ta på den lilla gubben med så oerhört små och smala ben. Välspelat i alla fall. Men det som gjorde större delen av showen var bakgrundsfilmerna. Till Om du lämnade mig nu dansade två unga på skärmen bakom - det var så fint att jag dog litegrann. Men bästa låten på hela kvällen måste än en gång ha varit Söndermarken. Och filmen bakom lika passande.

Och visste ser det ut som att han ser in i kameran emellanåt? Ja, jag säger då det...