medicinen får maten att smaka plast men den stannar i magen och sistnämnda bibehåller formen. äntligen. och det smakar järn i min mun för läpparna har gått sönder och jag måste bitit mig i kinden. näsblod igår som inte tog slut och satt som misär i hennes bil med sätet nerfällt och skrattade och bad om ursäkt. när du pratar verkar du jättedum och du är alldeles för ung men det får duga inatt för båda vet att det här betyder ingenting. men det dög inte. jag dög inte. och han glömde.

och jag håller med om att musik inte ska skrivas när man är så jädra glad och att svensk musik är sanningen upptryckt i ansiktet. hon flyttade igår och jag är så trött på bilderna. less is more har aldrig varit min grej. more is more. och jag längtar efter lägenhet i storstad och knubbislampors ljus och adventsljusstakar i fönstren. snö också, om jag får önska och det får jag.

hennes fragment är inspiration och hon känner min bror. världen är liten och musikalen har premiär mars den andra. och det känns långt bort och läskigt nära på samma gång och jag får gifta mig i alla fall en gång flera gånger och i några veckor kommer jag ha en syster. och jag tänker att det är nog det bästa med att spela teater och skriva böcker. jag kan vara vem jag vill.

lyx är att dricka kanelindisktjulte i randig, trasig termosmugg med sådär mycket honung att det nästan känns sliskigt och filmade sekvenser från stockholm får det att pirra i magen. och jag hittar femtiotre hopklippta collage från när vi var där och inser att jag måste publicera allt för det har jag lovat.

och du vet att det blir min stad en dag och att tänk om alltid kommer spöka i ditt huvud.