och jag går runt med mysbilder i huvudet och målar upp dem för maja och vi vet båda två att de inte blir mer än så. mysbilder. i mitt huvud. och klyschor som 'allt går - bara man vill' känns som ett hån för så är det inte alltid och jag vet det. visste det förut och vet det nu.

så jag går sönder och gräver ner mig och såna där saker man vet att man inte borde göra men jag gör dem i alla fall. och förra veckan känns som en käftsmäll. varannanlyckaperson är jag. och människor kommenterar och smsar och vill veta vad som gjorde mig så bubblande och jag skäms för att jag inte berättat och blir så in i helvetes jävla förbannad eftersom det sker varannan och att jag förra veckan sjöng finaste låtarna tillsammans med finaste i emililönnebergakläder och att folk applåderade och jag var så freaking lycklig att jag trodde jag skulle gå sönder och att jag träffade min favoritförfattare som skrivit här ligger jag och blöder och att hon fick ett utdrag ur min färdiga roman och smsade mig senare samma kväll och sa att hon gillade det och sa att jag hade någonting och borde fortsätta... varannanlyckaperson är jag. nu vet jag det.

jag har köpt en halv balklänning också. och hästens riddare sprudlade och berättade om hur han skulle leva lycklig i alla sina dagar och jag är bara så... så glad att jag har dem. maja och han. och när man tänker efter och får perspektiv och lite distans till allt - så finns det ganska mycket fint att finnas till för ändå. som de där mysbilderna med frost på fönsterrutorna och hästarna och alla frimodiga barn med ostyrigt hår och den där kaffelukten vareviga morgon.

och så slutar det ändå med att jag lyssnar på mumford & sons och vet att det bara är så.

förmodligen inte dagligen och mitt rum ser ut som ett tivoli.

omotiverad bild på Ola Salo jag inte äger - fan vad han är!