så jag skyndar mig av bussen. går över en åker jag aldrig satt min fot på. med kameran i högsta hugg smyger jag längs deras tomt, igenom buskage och ut på nästa åker. allt för att hinna fånga kylan på bild innan mörkrets inbrott. och han kommer ut, frågar vad jag håller på med. och jag förstår hans oro när någon okänd smyger omkring. men när han ser kameran mjuknar han och frågar om jag är en sån där naturfotograf och jag skrattar, bestämmer mig för att tycka om honom och svarar att jag helst fotar porträtt och dokumentation. sedan står vi och pratar om hon som bestämmer hemma hos honom och om att jag vet vad jag vill, står på mina egna ben och inte behöver någon man för att ta mig dit jag vill. du är ju underbar, säger han. du får ursäkta min framfusighet men det är du.

och det är djävulskt kallt och fingrarna fryser till is men när jag korsar ännu en åker skriker det feel good i hela kroppen.

så ikväll känner jag mig underbar eftersom det var det han kallade mig, när han ursäktat sin framfusighet. och mina jeans är awesome och så är det bara.

så vi bjuder in oss. åh-ar över balklänningar och skrattar tills vi kvävs till robin pålsson i tack gode gud. bygger upp en temporär kabelhållare för att kunna kopiera den externa hårddisken som lagt av. tvingas beställa en ny och ropar "jag vill inte beställa en ny hårddisk!" och sofie skrattar och säger att jag redan bekräftat min order. ibland är det bra att min hjärna inte hjälper till i alla mina beslut.

och när vi går därifrån säger vi att man borde ha ett eget åttakantigt hus. för så är det bara.