Min bror är fin.  

Och jag har fotat mina outfits och gått bananas i lightroom.  

Och det gamla ostämda pianot har bytts ut mot ett superfint, nyrenoverat från 1800talet med riktiga elfenben.

"Så det var några elefanter som fick dö för hennes piano."

"Men det fanns ju ändå så många elefanter då."

"Ja, men sen gjorde de hennes piano."

Whatever.  

Och jag har hängt med Maja i en kyrka.

Och trillat ihop i en hög när vi dansade cooldansen.

Och spelat xylofon. Det är ju tufft om något!  

Och Erik skulle styla Maja innan en five-minutes-photo-session.  

Och han stretchade.

Plats för internt skämt.  

Och Maja blev sådär drop-dead-gorgeous.

Som vanligt.  

Och sen kastade Erik snö på henne.

Och hon var snygg ändå.

Damn.

Och sen tvingade jag dem båda att snygga sig framför kameran.

Finare människor får man leta efter.    

Och sen sa jag åt dem att tänka på mig.

Well.

Och så kan det se ut.

In the life of bianca lagerlo:f

så jag åker iväg i den lilla svarta kentspelande för att hämta upp fina. och jag vägrar jacka för det skall vara vår men har ändå mössa. och gubbyxor med hängslen som är så fina och attvaranågonsfruaktiga att jag går lite sönder och det är lite mumford and sons över dem, precis som du sa.

och det är som att riva sårskorpor. jag vet att jag inte borde, att det bara blir värre och det har ju läkt så fint och...snart blöder det kopiöst igen.

men först skall vi sätta oss på toppen av världen där jag skall bygga hus i framtide och mellanprata. för fan vad bra vi är.