Hon kallar mig modig. Läraren. Hon som ofta yrkar på att vi alla skall läsa stadsvetenskap på högskolenivå och jobba i riksdagen. Hon säger att jag är modig. Modig som vågar satsa på fotografi, skrivande och teater. Som vågar drömma och tro på en framtid som fotograf, skribent, författare och musikalartist. Hennes ord väger tungt denna onsdagseftermiddag. Ord av guld.

Vi har utvecklingssamtal tillsammans Maja och jag. Hon min finaste. Och läraren som kallar mig modig låter oss berätta om varandra istället för om oss själva. Nyttigt som fan och träffande. Det slår oss alla tre att vi vet så ofantligt mycket om varandra. Att vi är lika lika som vi är olika. Motpoler, kallar läraren oss. Lika fast varandras motsatser. Och vi får skriva om vår framtid som om vi vore den andra och andra lärare kommer in och stör och strör beröm över oss. Guldelever. Och jag kramar Maja länge innan vi går därifrån - så jäkla lycklig att hon är min och att vi är vi och för att vi är så in i helvetes jävla bra.

Och jag berättar för honom hur det känns när vi är. Som att springa ett mentalt och själsligt maraton utan att bli svettig. Så intensivt och så mycket känna. Jag fullkomligt älskar det och hans ansiktsuttryck när jag berättar det. Sen slåss vi. Lite sådär som vi alltid gör och turas om att ropa "tyck om mig!!" tills vi trillar i en hög på golvet. Jag övar på att inte bry mig om min haka och så säger vi fina saker.

Och inte för att vara sån men jag är tamejfan världens bästa storasyster. Min lillebror är supersjuk så jag ställer in alla kvällens planer. Ringer mormor, ringer sjukvårdsupplysningen. Kokar te, köper godis och gör mackor. Har prov imorgon och supermassa att göra innan söndag men vissa saker går före - så är det bara.

Så ikväll känner jag mig bäst. Fan ta psykologiprov och klädhögar på golvet. Hästens riddare kommer hit imorgon. Han kan få styra upp allt.

Obetingad bild. Det är kallt som fan. Längtar efter vår. Tycker om E, K, M.