historien om mannen i den vita hatten (16 år senare)

i tre års tid har låten viskat om vad som skall komma. studenten. oändliga utformanden och musikvideos och koreografier har jag sett när jag blundat. har sett hur hon skrattar och hur den vita klänningen fladdrar i vinden när hon dansar sitt hårdaste på stranden där vågorna rullar in. har sett de bortklippta scenerna, den konstnärliga filmningen och regin. har sett hur han letar efter henne i folkmassan men hur hon försvinner likt drömmar när du vaknar.

jag tänker på dig när jag sover, jag tänker alltid lite grann.

vi är som xy kromosomer, vi är som gjorda för varann. 

jag har lyssnat på covers. gjort en egen. samlat på extraverser. skrivit en egen. sett framträdandet live. aldrig känt så starkt för någonting i hela mitt liv. "jag hoppades att de skulle avsluta med mannen i den vita hatten." "då applåderar vi en stund till då."

har aldrig hört någonting liknande. inte då. inte nu. troligtvis inte heller sen. ingen låt har någonsin inspirerat mig lika mycket. den är grön. och hoppfull - jävligt hoppfull och hoppvänlig. 

och nu dansar hon igen.

och jag fick precis ett mail angående det faktum att jag som nittonårig förstagångssökande kommit in på yrkesfotografutbildningen: