så jag andas.

äntligen.

går omkring i bohembyxor och bohemhårband.

gladiatorsandaler och bronsfärgat armband.

solglasögon.

passar in.

smygfotar par.

fjärrutlösaren är min bästa vän.

liksom torka aldrig tårar.

och någonstans bland medelhavsbrisarna och sanden mellan tårna slår kreativiteten och inspirationen till med sådan våldsam kraft. 

så jag skriver.

tills hela armen krampar och jag får dra i och skaka fingrarna.

flera sidor till den nya boken.

och vykort.

"I didn't want to stop with the post-card-thing... so I didn't."

och någonstans där skrev jag åtminstone hälften av texten till en låt.

och det är tamejfan precis lika lovely som det låter.