Och från en hoppfull "måla läpparna röda och beundra solbrännan"-sekund kan ett långt meddelande på annat språk få hela kroppen att skaka. Få det lilla hjärtat att gå i bitar. Och sätta sig som ett lock i halsen. 

Och det spelar ingen roll. Hur mycket man än förbereder sig. Hur realistisk man än försöker vara.

För.

Aldrig slutar jag hoppas.

Lilla hjärtat slutar inte pulsera. Konstnärssjälen ger sig helt och fullt åt drömmen. 

Och det är väl så - att man på så sätt har närmare till bristningsgränsen.

Produktiv dag idag.

Jag har redigerat multum med studentbilder och gudars vad det tar tid.

Pusslat ihop Tack-kort har jag också gjort.

Eftersom vi liksom glömde det/inte orkade/gav fan i det när jag konfirmerade mig.

Och jag känner hur mina gäster kommer tänka: "det var som fan - snacka om drivande brud!"

Om de inte redan tänkte det alltså.

Nej.

Jag har av någon anledning målat mina läppar alldeles röda men det är väl det enda.

Och jag är fortfarande solbränd så jag känner att jag måste speed dejta alla mina vänner innan den dunstar. 

Har bestämt i något slags flow att jag skall rensa min garderob NU.

Och hålla tummarna.

Tisdag.

Vilken cliff...haaanger.

(I sann filosofilärareanda)

Och ja, det är sant.

Jag planerar att byta bloggportal.

Och bloggnamn.

Och stil.

För det är så mycket gammalt och invecklat och komplicerat med Bianca Lagerlöf som jag vill avveckla.

Det finns liksom för mycket av det sjuka kvar och jag är inte det längre.

Jag behöver få skriva med ett språk om ämnen som båda retar gallfeber på min mamma.

Och visa hela världen hur awesome och knäpp jag är.

Jag är trött på det romantiserade och vackra i misären.

Fast nej, det är jag inte.

Men lite.

Men ändå - ni hänger väl med?

Foto: Emma Kjellson