Så den går till någon annan. Jag som tänkte att universum var skyldig mig någonting bra efter förra "fuck you, falkman" men nä. Nu saknas bara cancer och så har jag skrivit min egen historia. Så jag mejlar en redaktör eller vet egentligen inte vad han är eller vem som får mejlet men det spelar liksom ingen roll för i min bitterhet verkar det rätt. Att det inte kan bli sämre. Och inte på något heligt "gud har en större plan - det finns en mening med allt" eller någonting annat som påminner om en urtvättad söndagsskolevers.

Och så har jag kort hår - vad fan hände med två centimeter?!

Men det här är det finaste jag hört på längre och ja, jag verkar ha någon sjuklig crusch på Adamar. Kan räkna till minst fyra. Och jag ger fan i att jag bara träffat hälften av dem genom en TVruta och en datorskärm. Det är ju lika bra det, uppenbarligen.