Och det finns så mycket med hans mod och jäklar anamma som jag liksom så många inte kan låta bli att älska. På vägen dit pratar han om att alla mödrar inte kan skydda sina barn från allt, att man måste få stå på vägen och vänta, komma bort för att kunna komma hem igen och i uppförsbacken berättar han om att vara som korta paketsnören ihoprullade i en låda på vinden med texten "för korta för att kunna användas" inpräntad. Och på höjden talar han om kyrkan han växte upp i och deras syn på sex, att man inte kan ge tårtbitar till alla för då har man inte hela tårtan kvar när man väl träffar den rätta medan han själv tänkte att det är bäst att "äta hela tårtan på en gång för imorgon kommer grädden vara härsken" och han menar att alla oskulder, alla kategorier bara är till för en sak - att bli av med. Och det är så fruktansvärt fint, det där med uppmaningen om att slänga sig ut i allt och älska helt och fullt.

"Man får inte leva om sitt liv - det är det som är själva grejen."

Paul, Torka aldrig tårar utan handskar.

Men bästa är när han förbannar alla de där präktiga, bekäftiga Tommy- och Annikamänniskorna där ute i världen som vid varje givet tillfälle vill säga dig att "sådär kan man väl inte göra?" 

Jag önskar så förjordat att jag i resten av mitt liv får vara Pippi och cykla på cyklar utan hjul och slåss emot alla Tommy - och Annikamänniskor och inte bry mig när de tvättar bort fläckarna på lilla gubben,  påpekar att de vet att det är jag själv som gömt sockerdrickor i det ihåliga trädet,  menar att det är ohygieniskt att baka pepparkakor direkt på köksgolvet och med många exempel ur den medicinska litteraturen noggrant bevisar att en liten ärta inte alls hindrar mig från att bliva stur.

Fuck you right back, Tommy och Annika. 

För "det enda som sätter gränser i mitt liv är jag själv" och det känns så förbannat onödigt att begränsa sig i onödan.

Och i det hällande regnet måste jag stanna upp och se mig omkring på alla de blommor som viker sig under regnets tunga droppar och jag kommer på mig själv med att älska precis allt med just den stunden. Den vise mannens ord i mina pärldekorerade lurar, de tunga vattendropparna som tillsammans mörklägger och blöter hela min outfit och den där regnblomsterblandade doften som påminner mig om allt jag älskar med sommaren. 

Men kanske det vackraste av allt är ändå när han berättar om sina vänner. Som utan mänskliga rättigheter i det till synes så liberala Sverige fick leva med en påtvingad skam och inte finnas. Att de, som ingen trodde på eller ville ha att göra med, att de bar - när ingen annan gjorde det så bar de. Varandra. Bokstavligen. De bar varandra men också alla de som inte hade någon annan. Och vackrare har jag aldrig hört.

Och när inslaget med Kronprinsessan från gaygalan tidigare i vår går igång så ryser jag inte bara - jag gråter till orden om att vi ska torka varandras tårar med öppna händer och jag kan inte längre skilja mina egna tårar från regndropparna. 

Och är det någon jag tänker tillbe så är det Jonas Gardell.

Baserat på Jonas Gardells  Sommar i P1 22 juni 2013

Med citat ur boken "Torka aldrig tårar utan handskar"

Och hela dagen andas dagen efter. Så vi mjukstartar med film vid halvtolvtiden och sedan steker vi multum med pannkakor och äter uppe för att kunna se ut på dagen efter-vädret som när som hotar med regn men det gör inte mig någonting, värre med fröken solsken men när pannkakorna liksom filmen är slut drar jag ut en madrass på takekterassen och hon säger att jag ser alldeles lycklig ut och så ligger vi där under alla täcken tills det obarmhärtigt börjar regna och då får vi dra in alla saker igen och cruscha i soffan eftersom det är dagen efter och då är det tillåtet att inte göra någonting.

Fast sen är jag dum i huvudet och går ut och springer. Halvvägs undrar jag vilket kromosomfel eller vilken bokstavskombination jag lider av som tvingade ut min sömnabstinenta kropp på denna gräsligt tröga aktivitet. Men jag kommer hem levande, aningen mer rödflammig än innan och tänder grillen. Och grillade. Varpå denna kommentar fälls:

"Jag fattar inte hur det kan vara så svårt! Det borde ju inte vara det! Eftersom alla män klarar av det!"

Och vi tittar på alla videodagböcker från Brighton och jag sprangier ut och jagar fåren ur trädgården som inte blir lika rädda som jag hopaas men det mina vänner, det är en annan historia. Liksom vad som hände dagen/natten innan.