Hästens Riddare sitter redan på altanen när Fröken Svår och Galinda Jordgubbssnöre kommer hem från förmiddagens midsommarhandling. Så vi kokar kaffe, tar igen det där vi missat veckorna efter studenten. Och fasen vad jag tycker om honom! Med sina metaforer och teorier. Och han lär mig saker jag inte kunde och lyssnar när jag är pirrig och berättar. Som en storebror. Och kanske är vi det. Syskon. By heart. Själsligt. 

Så vi binder kransar och Térrés offrar till vädergudarna som inte verkar vilja lyssna idag så vi får planera om - duka inne. Även om hon fortfarande hoppas vi kan sätta oss ute sedan... För det spöregnar nu och vi har ingen midsommarstång så jag föreslår att vi ska dansa runt mitt penisljus istället. Jag skall förklara en annan dag. Vi har skjutit fram hela kalaset - två timmar. Fint med flexibla gäster. Först ska vi göra oss snygga -  "och vem vet hur lång tid det kan ta", som jag sa av någon anledning.

Men det är fint. Idag är det fint. Förbenat fint.

Och när jag vaknar är det liksom lite överexponerat. Liksom dagen idag. Som ett efterskalv efter gårdagens förhoppning och drömmen som tog fart längs med gatan till Mariaplan och poolen som inte var en pool, mer som en plaskdamm som ingen av oss ville se efter hur djupt det var. Lite som när outrot av låten går ihop med introt på nästföljande. Jag tycker om det. Låtar som går ihop, överexponerade dagar och metaforer. I bilen igår. "Men att jobba så hela livet känns lite som att sluta hoppa höjdhopp vid 95cm när man vet att man skulle kunna hoppa 115..."

Men jobba där ska jag - ett tag. Multum. Många timmar på kort tid, hela sommaren. Men efter en timma på anra våning i den gamla fastigheten med trappuppgång jämte krukmakeriet så känns det ändå ganska värt det. Och kanske, kanske får sagan ändå ett lyckligt slut till slut...

       

Och idag ska jag umgås med både Galinda Jordgubbssnöre och Hästens Riddare. Och vidare ansluter sig Térrés, Oscar och min fina, fina brazilianare. Fint ska're va!

Nu börjar förvandlingen - den börjar med en dusch.

Sådan där sommarkänsla.

När det är mulet och regnigt.

Har jag sagt att jag älskar det?

Jag har laddat med riskakor, ramlösa och morötter.

Skall kolla film.

För det är sommar och det regnar och jag hade en fotosession i regnet och fick påminna min bror om att han kommer sakna sådant när jag flyttar.

Har jag sagt att jag gillar mitt jobb?

Jag jobbar i ett bageri.

Och de andra hade sagt att de tyckte om mig och tyckte jag var så bra och det sa platschefen till mig och jävlar i min låda vad falkman sken.

Och efter igår känns det okej att vara lycklig på allt.

Inte för att man behöver en ursäkt för det men ändå.

På fredag blir det fest med mina finaste.

Tills dess kanske jag har bestämt om jag ska byta blogg eller inte.

  och jag ska skriva en låt om allt han brännmärkt 

Så den går till någon annan. Jag som tänkte att universum var skyldig mig någonting bra efter förra "fuck you, falkman" men nä. Nu saknas bara cancer och så har jag skrivit min egen historia. Så jag mejlar en redaktör eller vet egentligen inte vad han är eller vem som får mejlet men det spelar liksom ingen roll för i min bitterhet verkar det rätt. Att det inte kan bli sämre. Och inte på något heligt "gud har en större plan - det finns en mening med allt" eller någonting annat som påminner om en urtvättad söndagsskolevers.

Och så har jag kort hår - vad fan hände med två centimeter?!

Men det här är det finaste jag hört på längre och ja, jag verkar ha någon sjuklig crusch på Adamar. Kan räkna till minst fyra. Och jag ger fan i att jag bara träffat hälften av dem genom en TVruta och en datorskärm. Det är ju lika bra det, uppenbarligen.

hade massa fina saker att skriva om men.

börjar jobba klockan fem imorgon.

nej, inte på eftermiddagen.

noll.fem.punkt.noll.noll

vilket detyder uppgång senast 04.00

whaaaaaaaaat!?!

så jag gör det imorgon istället.

bloggar om det fina.

och så byter jag blogg.

om jag vågar.

ha.

Och från en hoppfull "måla läpparna röda och beundra solbrännan"-sekund kan ett långt meddelande på annat språk få hela kroppen att skaka. Få det lilla hjärtat att gå i bitar. Och sätta sig som ett lock i halsen. 

Och det spelar ingen roll. Hur mycket man än förbereder sig. Hur realistisk man än försöker vara.

För.

Aldrig slutar jag hoppas.

Lilla hjärtat slutar inte pulsera. Konstnärssjälen ger sig helt och fullt åt drömmen. 

Och det är väl så - att man på så sätt har närmare till bristningsgränsen.

Produktiv dag idag.

Jag har redigerat multum med studentbilder och gudars vad det tar tid.

Pusslat ihop Tack-kort har jag också gjort.

Eftersom vi liksom glömde det/inte orkade/gav fan i det när jag konfirmerade mig.

Och jag känner hur mina gäster kommer tänka: "det var som fan - snacka om drivande brud!"

Om de inte redan tänkte det alltså.

Nej.

Jag har av någon anledning målat mina läppar alldeles röda men det är väl det enda.

Och jag är fortfarande solbränd så jag känner att jag måste speed dejta alla mina vänner innan den dunstar. 

Har bestämt i något slags flow att jag skall rensa min garderob NU.

Och hålla tummarna.

Tisdag.

Vilken cliff...haaanger.

(I sann filosofilärareanda)

Och ja, det är sant.

Jag planerar att byta bloggportal.

Och bloggnamn.

Och stil.

För det är så mycket gammalt och invecklat och komplicerat med Bianca Lagerlöf som jag vill avveckla.

Det finns liksom för mycket av det sjuka kvar och jag är inte det längre.

Jag behöver få skriva med ett språk om ämnen som båda retar gallfeber på min mamma.

Och visa hela världen hur awesome och knäpp jag är.

Jag är trött på det romantiserade och vackra i misären.

Fast nej, det är jag inte.

Men lite.

Men ändå - ni hänger väl med?

Foto: Emma Kjellson

så jag andas.

äntligen.

går omkring i bohembyxor och bohemhårband.

gladiatorsandaler och bronsfärgat armband.

solglasögon.

passar in.

smygfotar par.

fjärrutlösaren är min bästa vän.

liksom torka aldrig tårar.

och någonstans bland medelhavsbrisarna och sanden mellan tårna slår kreativiteten och inspirationen till med sådan våldsam kraft. 

så jag skriver.

tills hela armen krampar och jag får dra i och skaka fingrarna.

flera sidor till den nya boken.

och vykort.

"I didn't want to stop with the post-card-thing... so I didn't."

och någonstans där skrev jag åtminstone hälften av texten till en låt.

och det är tamejfan precis lika lovely som det låter.