Är i princip hemma och vänder. Säkerhetskopierar fulla minneskort, byter om, sminkar över och tjejar mig med läppglans och skor med klack. Jag bröllopsfotograferar. Galet! Är alldeles rusig och skakig men herre min get vad kul det är. Nu åker jag snar för nästa omgång - yeah!

Jag förstår inte de som klagar på den svenska sommaren. Känns som att solen alltid skiner. Och inte ens den regnknarkande, höstfanatiska, melankoliska Kentsjälen kan klaga. Men inte heller ljuga och säga att lyckan inte infann sig när jag kom hem till ett tomt, svalt hus med flera timmar att heligt och fredagsledigt få spendera på vadsom faller fröken in. Håkan Hellström, dusch, plock med disk och öppnande av en cider. So far. 

Har en portfolio att få ihop till hemsidan, redigera miljarder med bilder av finaste Cutebjörn och förbereda mig mentalt inför morgondagens "real deal" aka bröllopsfotografering.

Yesterday, in the reflection at the bus stop with Mumford and his sons playing in my orange Urbanears - I realised that this is what every day will feel like. 

En natt i April satt Hästens Riddare och jag i Björns kök och drack te. Jag tycker om Björn, det är svårt att inte göra det. Han lade ner oräkneliga timmar på vårt musikalprojekt i våras, för att spela alla instrument vi själva inte kunde/hann spela. Och istället för blommor att hänga runt våra halsar på studenten hade han byggt egna instrument. Störst fan är jag ändå av hans illusion om vem jag är. Han har nämligen fått för sig att jag både åker snowboard och har engelskt påbrå. 

I alla fall. Vi hade precis tackat nej till en spelning som vi repat till större delen av eftermiddagen/kvällen och satt nu och pratade om England och kabaré. H.R och Björn spelade och jag startade inspelningen på min mobil och sjöng. Det blev inte bra så vi tänkte göra om det men ingenting görs någonsin halvbra i Björns hus och det sluta

de med en temporärt uppbyggd studio i hans musikrum som resulterade i en grym inspelning av P!nks Try:

Bästa är felspelningen i slutet och asgarvet som bryter ut.

Och såhär såg det ut, in progress:

Bild lånad från Eriks Instagram.

Nu drar jag till min nya stad för fotografering av bäbis.

Over and out - bruchp.

Vi träffas för sällan men har alltid lika mycket att prata om. Och det är kanske just därför det kommer sig att vi, mitt under firande av hennes lillebror, sätter oss i hennes systers gamla rum, tänder ljus, bjuder in Galinda Jordgubbssnöre att delta i detta virrvarr av skvaller, surr och "vad har hänt sen sist?". Vi ringer och överlägger med systern i Skåne, försöker på telefon prata ikapp senaste tiden samtidigt som jag sitter med ett nytt meddelande på hennes skärm för att dikta ihop något fyndigt. Kanske är det just därför vi helt spontant, i julinatten bestämmer oss för att åka alldeles för långt, hem till henne för att fortsätta med skvaller och surr.

Kanske.

På vägen hem pratar vi om viktiga saker. Om att inte leta, om att den viktigaste frågan inte alltid behöver vara om man träffat någon. Viktigare kan vara att någon kommit in på arkitektutbildning på Chalmers, att någon annan vill flytta till Australien och att en tredje är stolt över någon som kommit in på yrkesfotografhögskolan. Sen krockar vi nästan med minst sex harar, pratar om teoriläraren som hävdade att man inte fick bromsa för djur man själv skulle kunna köra ihjäl och att jag sa "men jag skulle inte kunna köra ihjäl något djur så jag får väl bromsa för alla då" och att vi en sista gång möter en som rusar över vägen och Galinda skriker "KÖR PÅ DEN - FAST NEJ!" och jag bromsar ändå. Vi måste vända och åka tillbaka för att se om den klarade sig.

Det gjorde den.

Och vi tog inga bilder men eftersom vi åkte förbi en skylt där det stod "Centralskolan" skulle jag vilja ta tillfället i akt och hylla denna underskattade, odödliga, klassiska serie. 

Jag har gått en mil i mina Easy Tones. Det kommer kännas i min rumpa imorgon.

Dessutom har jag suttit i viktigt telefonmöte med the bride to be. Lördagens bröllopsfotografering har pratats igenom och planerats. Vi kom i alla fall fram till tid och plats om än luddiga sådana och med en vag bestämmelse att rosa ballonger, paraply och ett virkat överkast vore ballt som rekvisita.

Det är ju ingen sport att överplanera, eller?

Jag har i alla fall gått en researchrunda. Hittade lite platser som skulle kunna funka, inget wow tills vi passerade en gård. Och eftersom jag med mina kromosomfel och bokstavskombinationer inte har några som helst hämningar gick jag dit och förklarade hur det är. Att jag skall fota ett brudpar på lördag och att den turkosgröna, supergamla dörren där borta är to die for. Liksom björkallén med åkern i bakgrunden och den ytterst gamla ladugårdsväggen. Visst, inga problem. 

Det löser sig alltid, har jag sagt det?

Nu ska jag se på film. Imorgon ska jag jobba utan Emma. Say no more. 

Tills jag vet hur mycket bäbis jag får visa.

Det känns ungefär som att ha lekt Irländsk Julafton (my god, jag vill åka till Irland) och i och med den snurriga ruschen tillbaka på något vänster lyckats göra två icke ergonomiska baktkullerbyttor.

Alltså - jag är snurrig, har äckligt dålig balans och väldans ont i ryggen. Ingen aning om varför...

Min husdoktor terroristen skulle förmodligen ordinera mig att dricka vatten. Det är väl bara att börja dricka...

Såhär spenderar jag dagen. Med tips om att sätta röven på stolen och tvinga fram motivation, kreativitet och fancy words. Lite jobbigt bara eftersom jag har tummen just där och måste få ut den... vilket inte direkt underlättas när jag sitter på en stol och klämmer.

Såg dessutom att det inte var speciellt mycket skärpa men det passar ju min något snurriga tillvaro just nu. Jag har liksom inte ens öppnat word än och tappar lätta ord. Bra start på stora skrivaredagen!

Skrivarmusik:  The Road To Red Rocks Live

Idag:

Loppis

Fynd

Grill

Släktingar

Bäbismys

Fotosession

Motljus

Kvällssol

Nu:

Hängstol

Stickat

Cider

Skärgårdsdoktorn

Och jag är trött men vaken med värkande fötter som ändå klarat sig relativt bra efter åtta timmar i bageri - klädda i cröna converse. Snyggt men opraktiskt. Men snyggt. Och bekvämt... på sant.

Vi har haft gäster och ätit grillad sparris och halloumi och druckit cider och suckat över sommaren. Att man kan tända ljus och sitta uta fast det är kväll. Fint.

Och jag hade bästa second hand-tröjan size awesome och grön klänning med virkad fåll och over knee-strumpor (fast under knee men ändå) och någon verklighetsbefriad rosett endast gjord av nytvättat hår och en stackars liten hårsnodd till övers. Och jag trivs förträffligt bra med en 5D framför ansiktet, förträfflig accessoar det där.

Jag är trött och ciderrusig och ledig imorgon.

Då ska jag lukta på en bäbis.

"[...]men ändå legendariskt. Liksom späckhuggare. Heter tydligen Killer whales på engelska, knäppt eftersom de borde heta Sea pandas.. Engelska är fint, jag liksom saknar det. Lyssnar på Mumford & Sons för att kompensera men det är väl bara ett billigt substitut. Som att poppa popcorn när man egentligen vill ha vit choklad och skalade apelsiner. Lite så. Inte för att förakta Mumford and his sons men det blir så himla mycket monolog. De berättar för mig hur det kan kännas men jag får aldrig svara. Och skulle jag svara så finns det ingen som svarar tillbaka. Dialogerna tror jag att jag saknar. Eller vet. [...]"