Jag har slutat orka. Igen. När fingrarna knappt orkar röra sig över tangenterna, när hjärnkapaciteten sedan länge sagt upp sig, när orden fastnar som ett äpple i röven och jag inte orkar ta två steg i taget när jag går upp för trappan. Och värst av allt - att jag inte orkar ta tag i någonting. Klockan är 12.46 och jag har inte gjort någonting för att förtjäna dagen. Inte skrivit en "om mig"- sida till nya hemsidan och inte ens packat en halv flyttkartong. Måste baka till onsdag och producera en prislista.

Det är min enda lediga dag på forever och jag vill bara att Terese ska komma hit och mata mig med Ben & Jerry's och  titta på skärgårdsdoktorn och så kan det väl få regna. Soljäveln skiner ju till och med på min lediga dag. Min enda lediga dag!

Ja, salta de ovanstående raderna och ta i beräkning att jag har fruktansvärt svårt att chilla. Chilla utan planera, fixa, boka in, skriva, redigera, maila och rensa. 

Klockan två har jag telefontid med en läkare. Jag känner mig överkörd.

 

Men igår hade jag finaste kvällen trots att vi var dödligt trötta för de gick och la sig 04 den morgonen och det var då jag gick upp. Men Hanna var hemma från Skåne och vi har inte setts på megalänge. Så mina finaste Hanna och Elin kom för att dricka litervis med te, surra om de senaste förälskelserna, planera kusinhelg i Göteborg, äta tekakor som om de vore bullar, kolla inredningskataloger, drömma om vår framtid, vara stolta över varandras prestationer och sitta nära nära i soffan. Elin kallade sig och Hanna för kulturellt omedvetna och påstod att jag pratar med för svåra ord. Hanna jobbar med hästar som precis vunnit fyra VM-guld och Elin har blivit handplockad för en av stadens finaste restauranger och jag har fått igång ett fotoföretag och kommit in på värstingskolan. Ja, vi inser alla hur awesome vi är. 

Och jag kan inte hjälpa det men jag får ändå hålla mig i för att inte börja gråta när de åker hem. Just för att Hanna bor så långt bort och för att jag tycker om de två så förbenat mycket.

Det är höst utanför. De vita sensommarrosorna har inte en chans. 

Röda dr Martens. Snyggare än vi redan är på kullersten i Göteborg.

Spårvagnsförälskelser och A New England.

Ett kylskåp från Smeg med Union Jack och en ljusslinga i fönstret. 

Om att inte kunna rädda världen och ha någonting att vara stolt över.

Polaroidbilder med filmeffektredigering och förstoringar. Som tagit hela dagen.

Och om att vänta på någon man kan tänka sig spendera var dag tillsammans med.

Pannkakor och svensk krim.

Det är höst utanför. Har jag sagt att det är det bästa jag vet?

Note to self - don't spill tea in your knee. It hurts.

Jag äter sliskig fudge från London och inhalerar tvättmedelsdoften som dröjt sig kvar sedan mjukisbyxorna tvättades i England. Blir nästan galen på det där med dofter som påminner om något och känner att jag dödligt måste få tag i sådant tvättmedel för att inte gå under när doften försvinner eller kläderna behövs tvättas igen.

Det är inte ens en sån dag så jag vet inte varför jag låter sentimental, galen och heartbroken. Alla de där orden betyder väl egentligen samma sak.

 
Annars går det bra. Väldigt bra. Förutom att jag är sjukskriven men det är också lite bra. 

Terese: "Idag, fast för ett år sedan."

Amanda: "Det är ju fantastiskt! Men varför?"

Terese: "Du ville se vem som var längst. Du var helt säker på att vi var lika långa."

Jag ljög.

Ikväll blir det ingen fullformatshistoria om när vi inte kände sorg i Göteborg.

Jag fick hjälpa till att göra Prinsesstårtor idag. Jag var i extas. Tills jag insåg att jag är värdelös på att spritsa vaniljkräm. Julia kallade mig söt men Lina och Anna tittade på mina verk, pekade och skrattade. Sedan fick jag gå och slänga sopor istället. Jag försökte i alla fall.

Och ni kanske inte tror det är sant men jag höll ärligt talat på att bli överkörd av en fullastad truck idag. Pallarna nuddade mig alltså innan jag hoppade åt sidan och föraren noterade inte ens vad som hände eller hade kunnat hända. Anna såg chockad ut och jag asgarvade hela vägen tillbaka till bageriet. Tur att hon var med och i framtiden kan vittna om vad som hände!

Som en sista slutkläm på min bästa dag så låste jag in bilnyckeln i bilen också. Begåvat. 

Men jag har druckit balanserande te som inte hjälpte för jag lät påsen ligga i för länge så jag fick nytt, visat bilder, mottagit beröm och glada tillrop och så en TV på det. 

Crazy day in the life of Falkman.

And yeah - År&Dar har släppt en EP. I'm well happy.

Obligatorisk bieffektbild efter Känn Ingen Sorg när man är himlans rusig och överkörd för man gråtit hjärtat ur led och en del av en önskar att man vore lite som Eva.

I bilen på väg hem från lägenheten igår lyssnade vi på en blandad Winnerbäck-cd vi hittade och jag sa att vi lyssnade på den när vi åkte till Vann spa hösten 2010 och att jag då var heartbroken och aldrig trodde att livet skulle bli färgglatt igen. "Tss, vad fel du hade", sa hon. "Dittills hade du ju bara levt i pastell"

Hela historien om dagen och kvällen och natten när vi uppmanades att inte känna sorg men gjorde det ändå, kommer ikväll.

En ledig dag i Juli körde jag fel pinsamt många gånger med tanke på att jag besökt destinationen långt innan jag var född och årligen sedan dess. Men efter timmar i kvav bil, Håkan, bilkö, färja och ett sommarprogram senare anlände jag till ön där jag skulle tillbringa dagen, kvällen, natten och morgondagen för lite förstklassigt sommar-i-Sverige-häng med mina finaste.

Vi handlade nödvändigheter såsom youghurt, vatten och banener med Minionklistermärken på. Och så satt vi på klipporna, drack vin och badade i saltvatten. "Jag tycker vi slår läger här", sa en liten unge som gick förbi och vi fasade inför att mötas av en hel Indianby nästföljande dag.

Vi cyklade hem, lagade gourmémat och drack mer vin.

Och jag fick diska!

Sedan cyklade Terese och jag för att genomföra ett fotoprojekt som jag eventuellt återkommer till. Som vanligt.

Väl hemma möttes vi av denna syn. Solnedgång, vin, vindruvor, jordgubbar, varandra, digestivekex och Philadelphiaost. Troligtvis min största last... Och så fick vi besök av två random tioåringar som förmodligen var avkommor till Ronny & Ragge. De sa att Terese var söt och att jag såg yngre ut och sedan hade vi ett helvete att bli av med dem.

Efter många om och men blev vi i alla fall skitsnygga och redo för att cykla genom sommarvällen att tillbringa några timmar i ett tält. Och natten avslutades med alldeles för många men ack så vackra själar i en alldeles för liten säng med bullar och diskussioner som "undra hur de läskiga gubbarna känner sig när de sitter i skogen och väntar på att vi ska gå förbi". Bra, med andra ord.

bara för att jag är ledig imorgon och mysig i hela kroppen. för att jag inte tänt knubbislampor på länge och för att solnedgången igår var det vackraste. lite för att jag har en vlogg/podd att titta på och en hel kopp med översliskigt söderte med honung att dricka upp. kanske för att jag kan sova länge imorgon och kanske, kanske lite för att jag har våldsamt snygga ben.

(och framförallt för att det finns så fina människor här i världen)