I stämning sånär som på helig

Fyra inte vilsna själar

i en soffa

tätt

Högtidligt och utan ett

ord

lyssnar på Hosianna

På repeat

Känner efter

Känner med

Skenheligt, stämningsfullt

högtidligt och 

svindlande vackert

Hösten viskar

utanför

Alla lever samma liv

och han

följer med

mig hem

Vad gör vi nu?

2013.09.15

regnar

i majorna
jag har
storyn klar
till en 
ny roman

Jag gillar min lägenhet. Jag vill bo i den.

Jag gjorde precis någonting dumt. Kollade på en filmad intervju. Jag har träffat de som intervjuvas. Jag har bott i deras kollektiv. Twice. I just did a really bad, bad thing watching them on screen - answering questions about their band and the most recent gig they had on a festival - and their music (which I never really understood or even liked but hey, I was in love - don't judge me). 

One of them tried to make me eat funny things. Like crisps made of chees and when I first met him I tried to be polite och sträckte fram handen för att hälsa på honom, sa "Hello, my name is Amanda - I'm from Sweden!" and he looked at his hands, shoke his head and said "No, I'm not touching you with these hands." Andra gången ville han bjuda mig på någonting mosat som han påstod och försäkrade mig var jätte- jätte- jättegott but when I told him I'm extremely allercig to peanuts - he said: "No, then you absolutley shouldn't eat this." 

En annan tvingades stå ute på ballkongen och röka i ösregn för jag stod precis jämte och diskade deras disk eftersom den var all over the place och jag fick panik på det. Röken från hans cigarett var inte vad jag ville ha som tack för hjälpen. Senare samma natt mötte jag honom lite awkward eftersom jag trodde att ingen skulle vara uppe så sent och klädde mig därefter eller inte klädde mig. Och eftersom jag inte kan uppträda normalt i sådana situationer och alltid måste göra allt värre än det redan är - så sträckte jag upp handen och ba: "HELLO!!!" and then I was a tiny tiny bit embarrassed. 

Den tredje var anledningen till att jag went back to England and stayed in their collective for another week. I asked him if he intended to kill me when he asked if he could see me again the first time we met. We did meat again. Without skuggning av Maja och Erik. And I'm still alive. Just a bunch of scars and experiences richer. 

It was a bad bad bad bad bad thing watching the interview. Because there's still at least one part missing in the story. An extremely important one. And I know it's self-destructive as hell - still - I'm doing bad things 'cause I'm missing him like a hole in my head as big as the missing part in the story I'm about to write down. 

fredag

mallorcabyxor

orangea naglar

tacos

cider

svensk musik

eriks artonårspresenter

ligger

i

en låda

fredag

jag bor i göteborg

det är dödligt fint att titta ut men när jag går ut vill jag gå in.

det är för ljust.

och jag gillar inte solen.

så jag sitter inne med öppna fönster och tittar ut.

"jag tänkte att jag säger ingenting för att se om du såg att det var jag som gick förbi!"
"jag känner inte igen dig när du är så hipster och smälter in i Göteborg."

jag fick damp på världen och åkte från skolan.

min bror kom till min nya stad.

vi åt massa mat.

och pratade om mijarder viktiga och oviktiga saker.

sen mådde jag bra igen.

NiotillfemSandra citerade mig och jag blev alldeles starstrucked på mig själv. Våldsamt fint.