Och jag springer sista biten för jag verkar aldrig riktigt lära mig den svåraste av alla konster - att vara i god tid! Med ett returpaket under armen och i svajnsnygga jeans. Allt för att åka till en stad jag avskyr för att medverka under invigningen av Bildernas Stad. Och enbart för att en av mina bilder finns med.

Så jag hoppar, intervjuas av tidningen och känner mig fab och lite känd när reporten dessutom säger: "Ja, men det är ju du! Vi har pratat i telefon! I och med musikalen!" Allroundkonstnär och så vidare... 

Människor går förbi och pekar och visar. Gillar idén. Ovetandes om att den bekräftelseknarkande numera även ganska så egenkåta fotografen står precis bredvid och insuper allt.

Mormor är mitt största fan och supporterklubben (aka min mamma) som skrivit ut cirkus en miljard visitkort till denna fancy tillställning glömmer de hemma. Ingen speciellt förvånad. 

Min favorit bland bilderna!

Terese knyter mina skor som gått upp för jag kan inte riktigt böja mig i mina jeans och sedan åker jag hem med min familj, tar igen förlorad tid med min stora kärlek pianot, äter kvällsmat, snor bröd innan jag skjutsas till tåget för att åka hem till stora staden...