När vi snurrade runt på gatorna i Brighton och stod vid hållplatsen och skreksjöng "en stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem" för att vi kunde. För att ingen förstod språket vi sjöng på. Och där kände jag mig på toppen av världen. Ett tidshål där jag inte saknade någonting jag en gång haft, inte längtade efter någonting jag inte har, inte saknade en tid som igår och längtade inte efter det som skulle komma. 

Det blev mörkt och jag fotade en femtonåring (max sexton) (eller sjutton) (never mind han skateade) (som fotade en annan femtonsextonsjuttonskateare) som vände sig mot min kamera och poserade. Du sa "var det inte en skateare du vill ha?" och ironiskt nog så fick jag det. Några dagar senare. Och han var varken femton, sexton eller sjutton. 

Jag saknar en tid som då och längtar efter den som skall komma. Och jag både saknar och längtar efter er.