Jag blir lycklig i hela själen när hon berättar att hon spelat Du ligger med andra nu för frikyrkofolk. Som om jag gjort avtryck och jag blir sånär som på okristligt stolt. Liksom att jag frågar om det är en lögn ändå, så som Sara Bareilles också gör - is love a lie? Och jag vill inte riktigt tro det men han svarar hell yeah och i köket tänker jag på raderna "jag tror jag är en sådan som klarar mig själv hela livet - jag vet att man inte kan veta det nu men man kan ju alltid hoppas" och vet egentligen inte riktig vad jag känner eller vill eller inte vill.

Vill ta stora beslut och inte välja alls. Vill vara den som släpper taget och samtidigt hålla hårt. Jag vill. Och jag vill inte. Och när han ringer den kvällen citerar han allt jag skrivit tidigare den dagen och det är förbannat vackert att höra mina ord från honom.

Det var nog en lögn det där ändå - allt med honom. Och jag tänker att hon kan få behålla honom - jag behöver inte ens halva. Jag är värd en hel. Det måste jag ändå tro. 

Det blir analog Hasselbladskamera på söndag. Tillsamman med fångarna innanför murarna jag snart har tillgång till. Jag menar, bara det är ju en anledning att låta de mest cyniska av tankar försvinna.
 

  Och är man sötare än My Little Ponies i randiga pyjamasbyxor och sockervadd och dessutom är det offentligt - då får man räkna med att det dokumenteras.