Det bästa jag vet är att umgås med människor som får mig att helt tappa tidsuppfattning. På ett franskt café i den finaste av stadsdelar man känner alldeles för sällan - egentligen bara för att ingen ville åka hem och det känns som skyltsöndag fast fredag och utan trängseln. Tittar på adventsljusstakar, skämtar om att hon strategiskt väntat med att köpa någon eftersom de nu säljer ut dem billigare. Bläddrar i fotoböcker på antikvariat och funderar över dansanta sexställningar målade i vattenfärg i bästa Frankrike 1700-talsstil. Och när de stänger cafét får vi med överblivna scones och det sitter lila ljuslyktor i träden.

När hon inte hinner längre än innanför min dörr innan hon lägger sig ner i hallen och jag gör likadant och sedan diskuterar vi allt och prick ingenting kommer jag ihåg efteråt mer än att jag i något vagt ögonblick frågar varför man ens har ben när världen är så mycket finare från ett horisontellt golvperspektiv innan jag skrattar hysteriskt utan att själv förstå varför. 

Eller det där med att träffa någon man inte trodde fanns och mitt bland alla dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta kom jag in i hans liv och vände på allt han en gång trodde han kände till. Och vi andades samma luft, bara en stund. För det låg någonting melankoliskt över allt redan långt innan vi delade en känsla och vände själen ut och in - vi upptäckte att vi delade den men ändå låg melankolin lika tryckt som den värdelösa musiken som dånade ur högtalaren intill. Det låter kanske pretentiöst och klyschigt - kanske var det det.