Än finns det tusentals tårar kvar och de är dina att ge vem som helst
De är de dyrbaraste smycken du har så be aldrig om ursäkt igen

Panikhänger med klassen, kan inte riktigt fatta att det kommer till ett slut. Allt är fint trots ett brev skrivet på ett annat språk som får hjärtat att gå i bitar. Går på bal och är världens snyggaste. Får gång på gång höra att klänningen är min stil och på ett sätt förstår jag vad de menar men på ett annat sätt inte helt.

Och så tar vi ju studenten. Det är surrealistiskt och jag håller tidernas bästa studenttal om den mest värda skolken i England och alla mina fina kommer på min mottagning och det liksom värker i hjärtat för allt är så förbenat vackert.

Den kvällen dansar jag mitt hårdaste till Kom igen Lena och kysser så många jag hinner. 

Sen åker jag till Mallorca och sover ikapp tre gymnasiehektiska, övermabitiösa år. Jag läser Jonas Gardell, skriver om Vega, solar mig till en solbränna, badar mig till slitet hår och det är tamejfan lika lovely som det låter.

Firar midsommar med de jag gillar mest, gifter mig nästan och jobbar sjuka tider.

Älskar när det regnar och hänger med Emma och magen i mina nya hoods och det är väl det som får mig att orka.

Blir störtförälskad i femtiotalslägenheten i Majorna, min morbror skriver "TA DEN!" och så gör jag det.

Where there is desire there is gonna be a flame
Where there is a flame someone's bound to get burned
But just because it burns doesn't mean you're gonna die
You've gotta get up and try

Tar mig igenom skolstressen och dansar min sista dansuppvisning nästan helt utan hard feelings. Åker till Skåne med fotoklassen men skolkar och hänger istället med Hanna mellan Brösarps backar, Islandshästar och vårsol.

Kan andas igen. 

Och så sätter jag mig på ett flyg till England för att ta mig tillbaka till staden jag lämnade fyra veckor tidigare.

För att träffa den där lockhåriga britten jag blev så våldsamt förälskad i. Jag är dödssjuk, nervös och kär.

Det är det modigaste jag någonsin gjort.

Vi gör egentligen ingenting vettigt. Åker till staden han växte upp i, ramlar runt i London, försöker dölja och överleva influensan och lär honom fula ord på Svenska. Men mest så ligger vi med varandra. Och tittar på Wallander. 

Jag gråter mig hela vägen från avskedet, genom säkerhetskontrollen, flygresan och hela vägen hem med känslan att vi inte kommer träffas igen. Maja överraskar mig på flygplatsen och tröstar och jag vill på allvar dö den natten.

  '

Min följeponny och jag åker till Stockholm. Andas, spelar in film och önskar ingen annan stans. 

Ser P!nk live i Globen och eftersom en tjej svimmar i publikhavet kommer vi nära scenkanten. Det är helt crazy och jag dansar mig svettig under konserten, på tunnelbanan, hela vägen hem och gör bakåtkullerbyttor för publik i hotellobyn. 

Hänger med klassen i Azaleadalen och är sådär lyckliga som bara studenter i månadsskiftet maj/juni kan vara.

Vi åker hem senare än alla andra, sitter på spårvagnen och säger "det här kanske blir min stad" och det blir det.

When we all had new Iphones but no one had no one to call...

Det där jag inte tror kan hända - händer.

Och han där jag inte tror finns - finns.

För det där jag inte tror - tror visst på mig.

Brighton, UK.

Vi åker dubbeldäckare, delar lurar, lyssnar andäktigt på Engelsk folkmusik och drar samtidigt efter andan till Passengers I hate. 

Blir kär i det vackratse jag någonsin sett, viskar ordet bittersweet och dansar mitt hårdaste på the Black Lion med hans händer runt min midja. Skolkar för att gå på dejt och säger "the last bus home leavs in about five minutes and I'm not taking it" i hans säng i Jazzkollektivet i Hove.

Hånglar till mig ett par trasiga läppar och trassligt hår, lever lite som på film och inser att det är den största klycshan hittills.

Åker hem och diagnotiserades med utmattningssymptom. Skriver vykort till Jazzmusikern i Brighton, fotar mig själv och blåser serpentiner i lärarrummet. Längtar hjärtat i strimlor och hänger upp mitt väsen på skrivna, engelska rader.

Spelar in Try i Björns kök, ställer in en spelning och bokar flygbiljetter tillbaka till honom. 

Brutalt ärlig, naken, svår och helt utan kontroll - världen gick åt helvete men vi gick åt fel håll...

Och så kommer ändå dagen då vi får visa vad vi gjort, leva ut det där vi jobbat på i nästan ett års tid. Sätter upp musikalen, gör succé och samlar ihop en mindre förmögenhet till barncancerfondens Alvas Änglar. Är löjligt stolta men minst lika lättade att det äntligen är över. 

Jag fotar Emma på en vind i Göteborg och mina allra finaste i ett orangeri i samma stad under ett Afternoon tea party. Får den där kjolen jag får för mig kommer att vara betydelsefull resten av året, skaffar Facebook och Sofie tar löjligt vackra motljusbilder av mig en eftermiddag.

Jag är trött på allt och längtar bort, jämför mig med en "kampsportshund som givit sig fan på att bita ihjäl den sista kaninen" och Martina kallar mig modig som vågar det där konstnärliga. Erik räddar mig ur lillebrors sjukmissär och vi äter frukost i det åttakantiga huset en morgon, skriver ut en miljard bilder att skicka till en annan fotoskola, går på spelning på andra lång en vardag och sover tätt ihop.

Jag hånglar med fel person under en stjärnhimmel och önskar att han vore någon annan.

Packar för tungt och åker till England.

Håkans nya skiva kommer och det kommer aldrig vara över för mig.

And I know how it was last time and how bitterly it always ends...

Musikalen tar nästan upp all ledig tid i februari men vi börjar ändå se ett slut på eländet. Går på konstgjord andning och sitter alltsomoftast i ett åttakantigt hus och försöker ignorera det faktum att vi inte kommer göra det ett halvår från nu.

Jag får det finaste av alla pianon, pickninckar med Linnéa på det där berget från vilket man ser hela savannen och pratar om viktiga och oviktiga saker fast att vi egentligen kanske inte känner varandra. Firar mina nitton år på jorden och en kväll ligger jag på pianopallen och gråter ihjäl mig när jag berättar om att han inte ville att jag skulle flytta och börja gymnasie långt bort bara för att han kände någonting och att jag fick veta det långt efter. Och så lyssnar vi på Vegas version av Calleth you cometh I och vet inte riktigt hur jag skall kanalisera allt jag känner. 

I will tell you a story if you die...

Årets första morgon vaknar jag i ett kargt Skånelandskap mellan Brösarps backar och uttåliga Islandshästar. Vi gör prick ingenting vi inte vill, jag går omkull med en häst och river hjärtat ur bröstkorgen när vi måste åka hem. Väl hemma skriver jag arga worddokument om hur det måste finnas något mer än obesvarad kärlek, kluvna toppar och bästa vännen som aldrig vet vad han ska svara när du säger att du älskar honom. 

Vi repar musikal och destruktivt älskar jag hjärtat i spillror. Vågar mig in i studion och kommer på att foto kanske är min grej i alla fall. Vinner månadens bild, skickar in bilder till en fotoskola jag inte kommer in på och blir med fullformatare. Skickar in mitt bokmanus, beställer hem ett Ewa-i-Walla-prassel och spontanar med Erik, Sofie och Sofia. I samma stund så vet jag att allting har ett slut.

Jag gråter ihjäl mig i hans knä ute i skogen och så begravs vår tolvåring.