Och jag har stått endast iklädd handduk, våldfört mig på en dörr och brutit ihop och skrattat tills jag grät när den inte gått upp. Löst det, spelat vidare. Spelat gitarr, spelat full. Dansat för att hjärtat brast. Hyperventilerat, upptäckt att mitt linne satt alldeles för långt ner under en dans, sjungit lutad mot en dörr, psykat mig med en kniv, huggit en apelsin i tu och berättat om han som hörde av sig. Jag har stått på en tågräls och blivit undandragen från den, dansat med döden, vunnit och suttit vid en bar och sett nykär ut. Jag har bytt kläder omänskligt snabbt, hunnit med alla snabba byten och gift mig. Bara det liksom. Samlat in åttatusentrehundrafyrtiotre kronor till Alvas Änglar och barncancerfonden. Och gjort succé – stor succé! Och då känns det plötsligt värt allt. Värt alla nedlagda timmar, alla vakna nätter, alla repetitioner, frustration och slit. För vi gjorde det. Vi satte ihop en hel jävla nästan två timmar lång musikal. Och inte bara det – vi gjorde det sjuhelvetes bra!

Jag skulle kunna leva på kicken. När man lyckas. Och när man slänger sig om halsen på någon man känner, hoppar och kopplar benen runt om – bara för man är så fruktansvärt lycklig! När man har så många att prata med och krama och tacka efteråt att man nästan inte hinner med – ja, jag vet inte vad jag skall säga. Bättre och mer effektiva än världens alla droger. Värsta bästa kicken!

Bildregn.

Fotograf: Måns Claesson

Dansa fastän:  

California King Bed:  

Fyra dörrar till min syster:  

På tågstationen:  

Glad:
 

Don't you worry 'bout a thing:  

Det här hade kunnat bli pinsamt:  

Åt samma håll:  

When you were young:  

Lycklig och förvånad:  

Somebody that I used to know:  

Världen gick åt helvete men vi gick åt fel håll: