Alla inlägg under november 2013
Idag publicerades mitt (tillsammans med många andras) tips på vad man gör när inspirationen inte finns där och man febrilt letar och måste hitta den igen.
Hångla. Och klappa en häst.
Det funkar alltid. Det gör det i alla fall alltid aningen mer uthärdligt.
Någon somnade på min soffa igår.
Min fina gull(d)tant var här i förrgår. Kramades. Lämnade presenter. Jag har aldrig känt mig mer träffad.
Under täcket en lördag i november. Överväger att stanna kvar. Är så himla trött på alla goda råd och folk som tror sig veta men inte har en aning.
Meddelande från Hästens Riddare, mannen från vidderna (citat av min pappa), säger att han sittet på tåget. På väg hit.
Ligger inte kvar. Glad åt att jag städade det mesta igår natt efter vernissagen. Panikdammsuger långt innan jag hinner få på mig kläder.
Fasen vad jag längtat!
I något slags rus. Betyligt gladare och mer hoppfull efter sjunde försöket till samtal än under första. Fryser om mina fingrar, men det gör jag alltid och han kommenterar det lika ofta - liksom måste känna efter om det fortfarande är så. Eller för att bara få känna - det är fortfarande så.
I ett iskallt, krispigt Göteborg - i en känsla högre än tornet på Tyska kyrkan med någon tryckt emot örat. Fastän jag vet att allt egentligen är falskt och bedrägeri, det struntar jag i för...
Silkespappret lägger sig till rätta igen. Bäddar in, mjukar till. Illamåendet och den stickande känslan avtar, försvinner när jag sätter foten på perrongen. Berättar om det där med hur jag känner som mest för någon annan som är så fruktansvärt passionerad över någonting så att hela karaktären ändras när han berättar. Som när England, på ett av alla fik, mellan alla oändliga tekoppar (så jävla klyschigt med te i England) berättade om filmen han ville spela in, som han skrev en bok om istället och det var där jag bestämde mig för att följa med honom hem. Passioner. Drömmar och visioner.
De pratar om passionen för fotografi. Och jag skäms nästan när jag svarar på frågan och säger att jag vill ha det som jobb - att jag inte ser det som min största passion. Men det måste väl få vara så också. För det finns så himla mycket jag känner för. Texter och ord. Att inte hinna äta färdigt frukosten för hela mitt väsen precis måste spela någonting på pianot. Eller som att sitta i Björns kök och någon hoppar för en idé satte sig i bästa vännens huvud och det är lågt i tak… Som att ligga på en stol i hans kök och umgås genom en blick under bordet med kommentaren "så kan man också umgås" när hans pappa går förbi och det var den dagen vi fick veta att hon var gravid.
Att få känna och mena vartenda ord och inte kunna stå still med fotvinklarna åt håll ingen trodde var möjligt. Att lämna drömmar där någons axel blir till hals och fingra på någon annans nyckelben. Att inte veta vad klockan är mer än att den är nu och att nu är det mest fantastiska och himlastormande och läskigaste...
Och det är då det blir farligt. När man skickar brevet som skickats tusen gånger, ställer sig naken (det skulle mena en del), säger vad man tycker och vågar känna - så himla himla himla brutalt mycket för… bara någonting, vad som helst. Så mycket att man inte vill veta vad klockan är - så mycket att man inte hinner äta frukost. Det slår mig att det finns en risk att han aldrig kommer förstå det där. Det geniala med Passengers texter, det där med kylskåpsdans och köksgolvspoesi eller det där med vakentimmar och varför man ibland bara måste klappa en häst. Och det finns en risk att det inte blir. Och då spelar det ingen roll - om han förstod allt det där eller inte.
while the evening pulled the moon out of it's packet - stars shone like buttons on an old man's jacket.
Jag bor här nu. Jag gör verkligen det. Amanda, 16, 17, 18 - du är här nu.
don't you cry for the lost
smile for the living
get what you need and give what you'r given
life's for the living so live it
or you're better of dead
I den lilla prickiga rullväskan har jag packat en Ewa i Walla och Rockstarjeans. Kontraster.
Liksom vinglar. Mentalt. Trodde jag hade lärt mig. Det hade jag inte. Och vi är nog inte sådana som i slutet får varandra.
Vibrerar. Och jag tycker att jag är våldsamt trovärdig när jag med bruten stämma desperat sjunger "where the widow takes memories to slowly drown."
Vi lyssnar på Gabrielle Aplin. Från soffan. Från sängen.
Dricker te och tänder ljus. Utbrister "nu är det som på jul!" och längtar efter en adventsljusstake.
Slår mig att det är förbannat häftigt. Att kunna jobba från en soffa, med bilder.
Det är lite heligt, skenheligt. Och på riktigt.
Och sällsamt, sällsamt vackert.
Fortfarande med silkespapper på insidan.
Det regnar. Så det hörs. Bland det finaste jag vet.
Fryser om fötterna, sorterar och rensar.
Hittade en ny artist to discover. Har massa att skriva.
Det känns som silkespapper på insidan.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | |||||||
4 |
5 | 6 |
7 |
8 | 9 |
10 | |||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 |
|||
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|