Tjoho!

Tjejerna kom i förmiddags. Mmm, kärlek på det!

De hängde i glasskiosken där jag jobbar, smakade på glass, åt glass och chillade vid godislådorna och klubbskålarna - typ. Och tog mig med på rast sen när dne väl infann sig (som den gör alldeles för sällan). Fint var det där i solen. Vid havet. I hamnen. På bryggan. Och kulglass som man egentligen aldrig annars får äta och misslyckade hoppbilder med lyxiga båtar i bakgrunden och åh, fint skulle man kunna säga.

Maja, "Alla andra känns så uppklädda här ute!"

Amanda, "Maja, jag har mina jobbkläder på mig!"

Maja, "Ja, jag tittade på dig och jämförde med alla andra^^,"

Hehe.

Nu ska vi dra ut på nya äventyr med finfint folk. Hörs!

I soffan:

Amanda: "Finns det någon som har kontanter hemma? Till båten imorgon!"

Lillebror: "Ja, jag har femtio kronor."

Mamma: "Jag har tvåhundratusen!"

Pappa: "I kontanter?"

?

Haha, det blev lite fel där. Kanske var det ett inte alltför ovanligt inslag av önsketänkande?

"[...] Min verklighet som sagt. Du väljer själv att vara en del av den eller om du vill ha den beskärda delen. Om du vill vara utan oromantiserade paralleller och sidospår. Samtidigt vet jag redan svaret på den icke uttalade frågan.

Men jag orkar springa igen. Och baka fröbröd. Fota motljus och köpa ekologisk mjölk. Ligga på en klippa utan motiv och frossa i fina ord. Klä mig i klänning och äta turkisk yoghurt med blåbär. Och jag vet inte vad jag tycker om det men det jag ständigt tänker på är hur gärna jag vill visa dig allt. Sjöbodarna, båtarna i månskenet. Delfingatan och Fisketången. Utomhusscenen i parken jag alltid tänker att vi hade kunnat spela på och buskarna som doftar så ofantligt mycket sommar. Trasiga ben, torra knölar på tårna, leverfläckar och fräknar. Halvtrasiga nagelband och blonda, snart kortare lockar.

[...] Nu blåser vinden tag. Och jag skall packa ner Svanungar i min fjällis och cykla hem. Förbi segelmakaregatan, serpentinvägen, utomhusscenen i parken och de där buskarna som doftar så ofantligt mycket sommar!  

With love. [...] Miss no easy."

Idag köpte jag en tidning. En rädda-världen-tidning. Lite för dyr. Men åh, så värt det!

Ni förstår säkert varför...

Så där låg jag på en klippa och läste om min stora idol och lärde mig ett nytt ord och lyssnade på Svanungar och saknade och skrev ett långt mejl till andra sidan Europa och hoppades och suckade på samma gång.

Det var fint där, med solen i ögonen. 

Och när jag gick ner för kullerstensbacken förut stannade jag intill en vit fasad och inhalerade rosendoften från blommorna som växte på busken - länge.

Det har doftat grill i hela lägenheten från altanen. Tzatzikin har levt sitt eget lilla liv och nu skall jag frossa i fina bilder och ord som sätter sig i själen och dröjer sig kvar en stund. Lyssnar på Stefan Andersson och Svanungar. Tittar på inspelningar och blir lite yr. Läser om någon som gått ner massa i vikt och vill inte jämföra men gör det ändå. Blir aldrig riktigt mätt på Visan Om Metta Fock heller, det ligger någonting magiskt över den... Jag tror jag vet vad.

Som att ha spelning och låta fotvinklarna ta över. Att le åt några som kollar in dem. Som att parkera fel och skratta tills man inte orkar hålla i ratten. Som att åka på äventyr och filma. Som att rusa över en åker igen och igen. Och igen. Som att frysa om sina fötter och låta någon annan klappa på dem. Eller som att stå i ett fönster och trycka på en lampa. Som att brottas och skratta tills luften går ur och därför måste ta en paus - man kan inte brottas när man skrattar.

Nä, det blir väl knappast bättre än så.

Snyggare blir det inte heller, iklädd skogsgrönt underställ. Ja, jag menar det. 

2012.06.14

Bio. Onödigt salta popcorn. Galinda höll i min arm när det blev läskigt. Sjukligt gulligt.

Och regn, hällande regn. Så vi köpte yoghurt och plastskedar och åt i bilen på parkeringen i regnet och lyssnade på soundtracken från Lejonkungen som vanligt och kände på min mage och pratade om livets stora frågor. Knappast. Diskuterade hurvida vi skulle följa efter någon eller inte. Inte, fick det bli. Eftersom Galinda menade att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk. Så vi åkte hem. I regnet. Lyssnade på Lejonkungen och åkte till Maja. Lämnade presenter och åkte hem.

Tjaa, så kan det gå.

Amanda:"Ge mig jordgubb först."

Tar emot persika - äter upp den.

Amanda:"Men, det här är ju inte jordgubb!"

Vi vet att skedarna på näsan imponerar er - vi vet.