När jag gick på högstadiet diskuterades det under en lektion vilket som var bäst - kyssar eller glass. Minns att killen jag diskuterade detta med, (läraren hade alltså inte en lektion kring detta ämne, nej både diskussionens uppkomst och fortledning kom vi på själva) (insåg precis hur det lät - vi diskuterade detta oralt) (alltså med ord, vi kysstes inte och höll på) - i alla fall - han menade att glass var bättre. Jag undrade då vad för sorts kyssar han blivit utsatt för. Jag yrkade alltså på motsatsen. För inte kunde väl det faktum att jag inte åt glass - ha någonting med saken att göra?

MEN:

Efter genomförda sommarstudier i en glassbar, med ett tjugotal glassorter till handa - saltlakrits och päron bland annat och på lite andra ställen, vältränat och snyggt till handa kan jag nu meddela att resultatet klart visar att kyssar är tons mycket bättre än glass.

Sådetså.

i mitt röda kök/maja i min dusch/mitt röda kök/mitt röda kök

i min lila soffa/snyggare får man leta efter/snyggare får man leta efter 

Och det där som känns så fruktansvärt avslöjande och inte spännande - förklaringar. Till varför man gör som man gör, varför man känner som man gör. Men jag ingick en pakt en gång, att aldrig bara stänga ner bloggen - utan att förklara varför. Så här kommer den - förklaringen till varför jag överväger att trycka paus eller stoppa helt. Förmodligen inte stänga ner, finns så mycket smarta och djupa och imponerande saker jag åstadkommit mellan raderna här sedan starten tvåtusennio. Men bara det, tvåtusennio, tre år. Och frågan som molar och värker - "var det verkligen värt det?"

Var det värt alla timmar jag tillbringat här i min ensamhet och med känslor som svallar och svalnar och som kokar och bubblar och rinner över och tar övertaget. Var det värt det? Eller är det timmar jag borde lagt på någonting annat?

Nej. Värt det var det nog inte, inte såhär i efterhand när man tänker på alla svindlande minuter och timmar. Vågar inte riktigt tänka efter. Men jag tror inte riktigt på det där att ångra saker, så det gör jag inte.

Men jag har kommit till insikt. Insett att jag inte mår så bra av att läsa gamla inlägg som jag en gång trodde jag gjorde. För jag har slaviskt hållit mig till löftet om att till största del bara skriva solsken. Och jag är jäkligt bra på det. Att skriva beskrivande och få det att verka som att jag känner för allt så oerhört men sanningen är att så är det inte. Jag hoppas att det inte är så. För i så fall är det slut nu. I så fall har jag slutat känna så förbenat mycket för allt, alltid. För det gör jag inte nu. Känner förvånansvärt lite inför allting. Och det skrämmer mig.

Utöver det kämpar jag som en galning mot en diagnos som menar att jag har en typ av förlamning på magsäcken. Den jobbar helt enkelt inte och att äta är alltid ett pussel med tusen bitar att lägga. Jag kan inte äta vad som helst. Magen svullnar upp, surar och jag kräks. Nu vet ni det. Och det är inte lätt att hålla någon trevlig fasad när det ofrivilligt ser ut som att man är gravid i femte månaden. Eller som igår när jag fick avsluta och åka hem ifrån ytterst trevligt och efterlängtat danspass tillsammans med mina nya kollegor på dansskolan. Av den anledningen att jag tydligen inte kan äta ris heller, inte stressa och inte dansa efter att jag ätit. Nej, för mat stannar inte kvar och magen gör helvetiskt ont. Kul. Oerhört. Jag har inte tid med det.

Tid nej. Det har jag inte. För den fyller jag. Sista året på gymnasiet har jag redan fyllt med jazz och balett två gånger i veckan, plus två danslektioner som jag själv undervisar, projektarbete där vi skall skriva och sätta upp en musikal, språkresa till Spanien och Brighton, fotoresa och äventyrsresa med idrotten till Skåne. Min första roman skall skickas in och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som kan tänka sig ge ut den. Andra romanen skall påbörjas och jag skulle våldsamt gärna komma igång ordentligt med låtskrivandet, spela in musik med Hästens Riddare och fortsätta ha spelningar för mer eller mindre lyssnande människor. Och vill han där med så oerhört fina käkben som jag inte berättat om fortsätta träffa mig så är det, det jag vill lägga tid på. Inte på ett halvkommersiellt amatörstämplat forum på nätet.

Nej, jag är inte redo att stänga ner min blogg. Sätta den på hold snarare. I skrivandets stund kommer jag på minst hundra saker jag måste blogga om innan jag slutar. Sommar2012listan och sammanfattningar, inte minst. Men jag är sådan, som har så oerhört svårt att avsluta saker - säga adjö. Så det gör jag inte. Lovar att inte försvinna helt men för ett tag, eventuellt. Vet inte om någon blev särskilt mycket klokare av det här - inte jag i alla fall.

Om ett år har jag sökt och förhoppningsvis kommit in på Balettakademiens musikalutbildning och flyttat hemifrån. Min första roman är publicerad och musikalen vi satte upp som projektarbete gjorde succé och vi samlade i och med den in cirka en miljard kronor till barncancerfonden. Lilla A dog aldrig i cancer och hon är mer levande än någonsin. Jag och farmor gör utflykter och spelar på pianot med äkta elfenben. Och han där med våldsamt fina käkben och jag är just i detta nu på väg ut på en tandemcykel för att cykla genom Sverige.

/Amanda

Och Maja, jag tycker du skall komma hem nu. Jag saknar dina dubbelhakor.

Typ brutalt mycket.

Winnerbäck

Trädgårdsföreningen 2012.07.13

Det är är väl vad man kallar en orgie av Winnerbäckkonsertbilder. Tidig knödde vi in oss på Trädgår'n, köpte en tshirt, såg en kille trilla ner från någon annans axlar, åt kex och vindruvor, slängde konstiga blickar på andra - fick minst lika många tillbaka men hade i alla fall varandra.

Långt fram stod vi, tredje raden cirkus - även om man sällan står i rader. Det var nästan så att man kunde ta på den lilla gubben med så oerhört små och smala ben. Välspelat i alla fall. Men det som gjorde större delen av showen var bakgrundsfilmerna. Till Om du lämnade mig nu dansade två unga på skärmen bakom - det var så fint att jag dog litegrann. Men bästa låten på hela kvällen måste än en gång ha varit Söndermarken. Och filmen bakom lika passande.

Och visste ser det ut som att han ser in i kameran emellanåt? Ja, jag säger då det...

Jag är fräääääsch.

Hängde i Götet med min lilla fågel. Såg på bio och stördade allmänt. Efter att vi hämtat ut mitt pass (höh) och tömt mig på cirkus 4,5dl blod. Så tjaa, nu har jag väl räddat världen ytterliggare...

Mitt huvud fungerar sämre än vanligt just nu, därför spar jag på alla dagens detaljer.

Jag har kört hem min måndagsdejt och lyssnat på musik i bilen tills hela hjärtat vibrerade. Tänt knubbislamporna och konstaterat att ja, jag är hemma - äntligen!

Min garderob är sorterad och välfylld, nytvättad tvätt hänger på alla möjliga kreativa ställen i hela vardagsrummet och det falkmanska palatset är städat. Ändrat i mina hyllor har jag gjort och bäddad med nytvättade lakan. Mörkare än förut, för nu är det snart höst. Och som jag älskar det!

Och om imorgon:

G:"Vi tar en dag ute helt enkelt och utnyttjar fritidskorten lite."

A:"Ohja! Det är preciiis vad vi gör! Kan åka till Gbg och äta om vi vill - fritidskorten är våra biljetter till framtiden och ovissheten. Det blir jäkligt bra!"

G:"Vi har en dejt!"

Innan jag möter upp min fina för en favorit i repris och tisdagsdejt så skall jag lämna blod. Alltså rädda världen.

Och här tänkte jag lägga upp en bild men så orkade jag inte det. HeppHepp.

Alla mina tillhörigheter är nerpackade i väskor och tygpåsar. Lite vemodigt är det. Att jag skall flytta hem idag. Trots att jag längtat efter den här dagen likt maniskt emellanåt när livet här uppe känts oinspirerande och sista arbetspasset känts som låg det borta vid horisonten. Men så kom alltså sista dagen ändå, med strålande sol och hoppfulla vindar. Och det slår mig att det är det här jag kommer minnas. Vara nöjd med att få komma hem till det gröna och inspirerande och allt gräs som doftar så makalöst gott – men jag kommer minnas det soliga, det varma och fina.

Vemodig som sagt. På gränsen till sentimental är jag. Så länge sedan det var jag flyttade hit och så mycket som hänt sedan dess. Planerar att skriva ett långt inlägg om massa random grejer som hänt i sommar, både i och utanför sommarstaden där jag nu tillbringat åtta veckor med undantag för några välbehövliga hemresor. Dessutom har jag ju en sommar2012lista att presentera och redovisa…

Men det går inte att blunda för det faktum att jag inatt sover i min egen säng. I rummet där en låda med glada tankar och hoppfulla färger exploderat. Och att det är sista gången jag cyklar ifrån klipporna jag suttit på oräkneliga många gånger i sommar med solen i ögonen. Så jag tar fart, förbi segelmakaregatan och serpentinvägen. Delfingatan och fisketången. Alla sjöbodarna och den där parken där utomhusscenen ligger där jag alltid tänkt att vi skulle kunna spela. Vi kommer inte spela där. Inte nu, inte i sommar. Och där intill står de där buskarna som doftar så ofantligt mycket sommar.

With love. Miss no easy.

Ser tillbaka på veckan och tänker att det var en riktigt bra sådan. Helgen började med tapas på bryggan i solen och havet lugnande i periferin. Årets första kantareller dessutom - sämre kan man ha det.

tapas/brygghäng/karta/solnedgång/grym altan

En måndagsdejt fick jag - en fin sådan. Som mötte upp mig på jobbet och vi handlade tillsammans. Elise. Trevligt prick det där. Tacos åt vi, pratade massa skit, lyssnade på Kent, tittade på Vänner och världens feel-good-film. Hög mysfaktor på det!

Natten mellan tisdag och onsdag fick jag ett "jag cyklar upp imorgon"-sms. Eh, jaha, tänkte jag. Så det blev till å ställa klockan på tidigt på min lediga dag, ta en PW ner till affären - köpa frukost, städa hela lilla lägenheten, springa en sväng till apoteket och tillbaka, bra uppförsbackar det där - panikduscha och tja... titta på OS. Innan cykeln dök upp. Emil kom hit. Trevligt. Hehe.

Kära kusin och tillhörande pojkvän kom upp igår. Som sagts tidigare så mätte vi varandra ögon. Inget konstigt alls. Och efter en rysligt bra dag på stranden har vi nu varit nere och handlat och skall snart käka tacos och gubbgodis. Tjoho!

  lilla Mys storasyster/nya jeans/dr Martens/kusin/kusins pojkvän/ankare/skosamling