Och det där som känns så fruktansvärt avslöjande och inte spännande - förklaringar. Till varför man gör som man gör, varför man känner som man gör. Men jag ingick en pakt en gång, att aldrig bara stänga ner bloggen - utan att förklara varför. Så här kommer den - förklaringen till varför jag överväger att trycka paus eller stoppa helt. Förmodligen inte stänga ner, finns så mycket smarta och djupa och imponerande saker jag åstadkommit mellan raderna här sedan starten tvåtusennio. Men bara det, tvåtusennio, tre år. Och frågan som molar och värker - "var det verkligen värt det?"

Var det värt alla timmar jag tillbringat här i min ensamhet och med känslor som svallar och svalnar och som kokar och bubblar och rinner över och tar övertaget. Var det värt det? Eller är det timmar jag borde lagt på någonting annat?

Nej. Värt det var det nog inte, inte såhär i efterhand när man tänker på alla svindlande minuter och timmar. Vågar inte riktigt tänka efter. Men jag tror inte riktigt på det där att ångra saker, så det gör jag inte.

Men jag har kommit till insikt. Insett att jag inte mår så bra av att läsa gamla inlägg som jag en gång trodde jag gjorde. För jag har slaviskt hållit mig till löftet om att till största del bara skriva solsken. Och jag är jäkligt bra på det. Att skriva beskrivande och få det att verka som att jag känner för allt så oerhört men sanningen är att så är det inte. Jag hoppas att det inte är så. För i så fall är det slut nu. I så fall har jag slutat känna så förbenat mycket för allt, alltid. För det gör jag inte nu. Känner förvånansvärt lite inför allting. Och det skrämmer mig.

Utöver det kämpar jag som en galning mot en diagnos som menar att jag har en typ av förlamning på magsäcken. Den jobbar helt enkelt inte och att äta är alltid ett pussel med tusen bitar att lägga. Jag kan inte äta vad som helst. Magen svullnar upp, surar och jag kräks. Nu vet ni det. Och det är inte lätt att hålla någon trevlig fasad när det ofrivilligt ser ut som att man är gravid i femte månaden. Eller som igår när jag fick avsluta och åka hem ifrån ytterst trevligt och efterlängtat danspass tillsammans med mina nya kollegor på dansskolan. Av den anledningen att jag tydligen inte kan äta ris heller, inte stressa och inte dansa efter att jag ätit. Nej, för mat stannar inte kvar och magen gör helvetiskt ont. Kul. Oerhört. Jag har inte tid med det.

Tid nej. Det har jag inte. För den fyller jag. Sista året på gymnasiet har jag redan fyllt med jazz och balett två gånger i veckan, plus två danslektioner som jag själv undervisar, projektarbete där vi skall skriva och sätta upp en musikal, språkresa till Spanien och Brighton, fotoresa och äventyrsresa med idrotten till Skåne. Min första roman skall skickas in och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som kan tänka sig ge ut den. Andra romanen skall påbörjas och jag skulle våldsamt gärna komma igång ordentligt med låtskrivandet, spela in musik med Hästens Riddare och fortsätta ha spelningar för mer eller mindre lyssnande människor. Och vill han där med så oerhört fina käkben som jag inte berättat om fortsätta träffa mig så är det, det jag vill lägga tid på. Inte på ett halvkommersiellt amatörstämplat forum på nätet.

Nej, jag är inte redo att stänga ner min blogg. Sätta den på hold snarare. I skrivandets stund kommer jag på minst hundra saker jag måste blogga om innan jag slutar. Sommar2012listan och sammanfattningar, inte minst. Men jag är sådan, som har så oerhört svårt att avsluta saker - säga adjö. Så det gör jag inte. Lovar att inte försvinna helt men för ett tag, eventuellt. Vet inte om någon blev särskilt mycket klokare av det här - inte jag i alla fall.

Om ett år har jag sökt och förhoppningsvis kommit in på Balettakademiens musikalutbildning och flyttat hemifrån. Min första roman är publicerad och musikalen vi satte upp som projektarbete gjorde succé och vi samlade i och med den in cirka en miljard kronor till barncancerfonden. Lilla A dog aldrig i cancer och hon är mer levande än någonsin. Jag och farmor gör utflykter och spelar på pianot med äkta elfenben. Och han där med våldsamt fina käkben och jag är just i detta nu på väg ut på en tandemcykel för att cykla genom Sverige.

/Amanda

Och Maja, jag tycker du skall komma hem nu. Jag saknar dina dubbelhakor.

Typ brutalt mycket.

 

Emma :)

30 augusti 2012 22:01

Du skriver så sjuuukt jäkla bra, man riktigt försvinner in i dina texter. WOW!
men jag har två frågor,
1. Varför heter din blogg Bianca Lagerlöf?
2. HUR I HELA FRIDENS NAMN BLEV DU SÅ BRA PÅ ATT SKIRVA?!

ha det fnfint!
Kram :)

http://www.nattstad.se/emmamilosson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

No 90 Kleist - till er tjänst No 90 Kleist men bara så ni vet - jag kommer rymma härifrån      Börjar någon slags tolkning på vad som senare kommer att bli startskottet på Glöm inte bort mig-serien. Fotar Terese med pappersblommor fastklistra...

För att jag är livrädd För att jag inte skrivit på så länge För att Maja fortfarande längtar   Jag jobbar med ångest liksom så ofta i juli, är besatt av allt som är orange och låtsas att det är fredag när det egentligen är måndag. Deklarerar ...

  Än finns det tusentals tårar kvar och de är dina att ge vem som helstDe är de dyrbaraste smycken du har så be aldrig om ursäkt igenPanikhänger med klassen, kan inte riktigt fatta att det kommer till ett slut. Allt är fint trots ett brev skrivet p...

  Where there is desire there is gonna be a flameWhere there is a flame someone's bound to get burnedBut just because it burns doesn't mean you're gonna dieYou've gotta get up and try     Tar mig igenom skolstressen och dansar min sista dansu...

  When we all had new Iphones but no one had no one to call...   Det där jag inte tror kan hända - händer. Och han där jag inte tror finns - finns. För det där jag inte tror - tror visst på mig.   Brighton, UK. Vi åker dubbeldäckar...