Mitt vardagsrum har invaderats.... av ett helt jävla PA......

Gotta löw it!

Det är ganska fint ändå

Bara vara ute i regnet och gå

Vi hoppade i vattenpölar och gick genom högt gräs och trampade genom smörblommor.

Gick i kanten av en åker. Önskade alla älgar långt bort. Pratade. Suckade. Fint.

Det var den där dagen då Fröken Svår svalde pinsamheten, steg upp på bandet i Team Sportiaaffären och sprang för att butiksbiträdet skulle se hur fötterna rörde sig i skorna. Detta var efter kommentaren, "Tjaa, det är ju bättre du springer här än på MQ, eller hur?"

Förbenat trevlig kille i alla fall. Såg bra ut, ja. Fick sålt skor till mig, ja. Han erbjöd mig att springa en timma till på det där bandet, han hade ingenting emot det. Hehe. Han pratade om mina smått udda fotvinklar. Jag veeet, tänkte jag.

Fast han trodde att jazz var en pardans. Det var lite gulligt. Och han blev imponerad över att jag dansar balett. Ja, förmodligen sa han allt detta för att få sålt skorna. Vilket han ju faktiskt fick...

Men, jag gick betydligt gladare därifrån, ett bra tag senare. Efter några vändor på bandet i diverse olika skor. Sitter bra gör de, skorna alltså.

Vi spelade beach på idrotten idag. Extremt kul. Har fortfarande sand lite överallt. Men, förilla värt! "Elin, behåll tröjan på!!" & "Ey, en sån BH har jag också!" & "Är det nu vi skall ta av oss och spela i sportBH?". På detta sätt psykade vi motståndarna, rätt så bra tycker jag... Jag känner att jag verkligen ändrat min inställning till så mycket det här året, framför allt. Positiva tankar och vetskapen om att jag betalat lika mycket för det här livet som någon annan. Det ger mig därför lika stor rätt att spela hockey tills mina knän klär en blålila färg och jag har lika stor rätt att tacklas i rugby - som alla andra, även om det finns de som är bättre!

Och för att fira att jag är helt klar med mitt andra år på gymnasiet, läxor och lektioner och inlämningar i alla fall, så tog jag en sväng förbi Body Shop och gick loss på ekologiska shower gels, aprikosfärgat läppglans och andra trevligheter. Födelsedagspresenter också för den delen...;)

I skrivandets stund står en Silviakakabotten i ugnen. Ja, jag är lika förvånad jag själv. Vadan denna energi och husmoderlighet? Denna till tisdagens avslutningskalas, sweet. The Killers i bakgrunden, någonting annat vore befängt...

Och nu börjar det regna också! Det gör mig så himla lycklig. Sommarregn liksom. Måste ut och lukta lite på det. Sedan kommer Galinda hit. Vi skall äta massa mat och prata massa fin skit. Och gå en lång promenad. Så som vi brukar. Tycker om det!

Vet inte varför jag slutade med Peacetecknet, det är genialt. Så jag började igen!

Ikväll går jag in skorna, känner efter. Och mycket fina presenter skall jag gömma undan innan Galinda kommer hit. Haha, som om hon inte läser min blogg...

Ibland blir jag rädd. Att kreativiteten skall svika mig. Att det inte skall bli så bra som jag önskade, att fragmenten aldrig skall smälta samman. Liksom du och jag aldrig kommer göra. Som Säkert!s fras: "Och det här är vad som äter mig - helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop."

Blir rädd att jag en dag skall stå med halvfärdiga texter och en obotad längtan om att en dag bli någonting stort. Rädd för att inte rädda världen, rädd för att bli som någon annan.

Jag är alltid lite rädd när jag träffar nya människor. Rädd att det skall bli tyst, rädd för vad de skall tycka om mig. Om de skall tycka om mig, om de tycker någonting alls. Rädd för att bli någon människor bara går förbi. Rädd för att bli någon de inte kommer ihåg.

Lite rädd blir jag när jag skall fota andra, fota åt andra. Som från början säger att jag är duktig. Tänker alltid: "vad vet du om det, jag kanske misslyckas den här gången?" Och jag har så förbenat svårt att tro på vad andra säger. Egentligen är det väl bara kommentaren: "säger du att du inte kan en gång till hänger jag dig upp och ner!" eller möjligtvis: "det där är bara bullshit, och säger du någonting annat tänker jag dänga dig i golvet." som sätter sig, lite. Som inte rinner av med en gång.

Lika stor som rädslan är att bli som någon annan, att inte sticka ut lika mycket - är ibland undran om varför jag inte vill vara vanlig. Varför jag inte vill gå klart gymnasiet, ta mina betyg, utbilda mig till ingenjör, gifta mig, skaffa barn, bo och leva ett relativt vanligt och tryggt liv. Lika ofta tänker jag att nej, det är inte sådan jag är.

Och som jag precis diskuterade fram med Galinda, min otroligt kloka vän. Aldrig är man riktigt nöjd med vem man är och vad man presterat. Alltid trampar man någon på tårna, alltför ofta sina egna.

Men nej, jag är inte så orolig som jag låter. Jag blir någonting stort en dag - jag är säker. Trots att Jante säger att man inte får säga så om sig själv. Nej, man skall tycka illa om sig själv. Jante kan dö. Alternativt dängas i golvet. För det är inte värt det. Nej, det finns å mycket annat som är så jädra mycket mer värt!

Som sådant där till exempel.