Och när kvällen kom var jag bara min och kunde strosa runt som jag ville. Med Canon framför. Såklart.

"Jag gillar solreflexer!"

"Ja, det står Amanda printat rakt över dem."

Fint sagt.

Bilden till höger är favorit. Lite sådär hoppfullt. Om vad som kanske kommer.

Ja. Det känns lika bra var gång att sätta ner foten på perrongen, kliva in i vimlet och känna pulsen. Åh, Stockholm!

Det fanns bara en själ som toklog hela vägen - jag.

Så himla proffsiga har vi vart med passerbrickor och nyckelband. Lite på låtsas...fast på riktigt.

Och ja, vi har haft förbenat roligt. Här satt vi och väntade på Finlands president... Sen om det var därför jag fick massa skrattanfall, ja det är fortfarande oklart...

Och finaste väskan var med.

Fina.

Maja är här nu - tack för det, tusen.

Tåget går tjugo i sju imorgon - jag skall ut på äventyr.

Komma bort känns bra, lagom klyschigt. Jag är rädd för sådana.

Ikväll skall vi dansa - orkar inte vara ledsen. Slöseri.

  Maja har en ny mobil - hon är glad, mycket glad.

'Cause we are young and we want some...as Mika hade sagt, yeah

Photosession har jag haft. Ute. Det är vår.

Gröna converse, klänning, blommigt hårband och såpbubblor.

Bohemiskt/sprudlande/överexponerat. Ja.

Har väl närmare en miljon bilder på minneskortet nu.

Inte världens enklaste att dirigera såpisar, de gör lite som de vill.

Fotade tills banden gav upp och klänningen åkte av.

Jag klär av mig bra bakom kameran också.

Tro ingenting.

Och eftersom jag inte hade någon lust att le så gjorde jag inte det.

Och du, det var inte tre olika, det var samma, tre gånger.

Nej, jag har inte vart hos någon suspekt apotekare och köpt gift - Romeo har redan kört med den och jag är ingen jävla copycat...

Jag är ett helvetiskt bra original.

...sprang tills benen inte orkade springa mer och fötterna var trasiga och skorna skavde.

Då lade hon sig ner.

Och önskade hon kunde sova.

I hundra år, minst.

Hjärnsubstansen höll på att rinna ut.

Gick hem - bytte skor. Gick ut igen.

Var ute fyra timmar.

Benen växte fast i marken samtidigt som drömmen klipptes mitt i tur och hjärtat gick i bitar.

Fingrarna frös och tårna domnade. Lite värld snurrade.

Salta, kalla, blöta mot min kind.

Aldrig, aldrig igen.

2012-04-15

A: "Vad gör du? Har du lust att vandra runt planlöst i skogen några timmar? Du kan få prata, jag orkar inte riktigt"

S: "Jag är hemma om fem minuter, och gör jag gärna"

Staffans Majs var slut. Länge gick vi. I skogen. "Kan vi inte bara lägga oss här?". Vi lade oss där. Och skrattade. Fult. Och jag pratade. Hon också. Fina. Mina fötter gick sönder. Fick plåster. Tack.