Sovmorgon idag.

Jag har gått upptidigt och sitter och myser framför datorn.

Skriver på rapporten gör jag också, oj vad duktigt!

  Mys med tända ljus.

Förmodligen det allra bästa med hösten!

Och jag hinkar te i massor!

   Melissa Horn i högtalarna.

Såhär vill jag att alla mornar skall starta.

Livet ut.

A phrase I wish I wrote:

.And maybe someday we will meet,

and maybe talk and not just speak.

 James Blunt – Same Mistake

Det gör bara brutalt ont i magen.

Var du verkligen, verkligen tvungen.

Nu blir det för privat här.

Ändå.

Det finns artontusentrehundrasextionio bilder på dig i min dator.

Jag har räknat.

Emellanåt saknar jag raklugg.

För det var jag söt i.

Du vill ha det du förlorat.

Men mig får du inte tillbaks.

Igår kollade vi på gamla, intefriska bilder.

Det kändes.

I alla.

Hon sa precis hans namn.

Och jag fick tänka efter innan jag reagerade på vem hon menade.

Det är ett år sedan.

Goodbye my lover.

I've seen you cry, I've seen you smile.
I'd be the godmother of your child.

Nej.

Provocerande.

Jag hoppas det.

  Och därför lägger jag upp en happyface-bild.

Det finns nämligen ingenting så provocerande som ett leende när man förväntas vara ledsen och besviken.

Och även om du lyckats.

Så skall du inte få veta det.

Jag blir alltid lika uppfylld och hög av känslan efter inspirerande kvällar.

Precis som Winnerbäck den sextonde i nionde.

Gatorna var moln.

Superhjälten lyssnade.

Sedan träffade vi Lars.

En annan Lars.

Han var trevlig.

  Det gör inget att bilderna är suddiga.

För det var så jag såg världen.

Kvällens bästa låt var utan tvekan Järnvägsspåren.

Rysningar precis över allt.

Åh vad jag vill.

This was me, a while ago:

Hmm, tjaa.

Men nu har jag duschat (alltid bra som nystart) och skall lära mig en ny låt på piano.

Najs!

Två lektioner blev idag inställda tack vare Skol-SM i fotboll!

Lojala som vi är, satt vi uppradade på bänkar och hejade på.

Gudars vad duktiga dom var!

Och lätt att vår skola hade seriösast coacher, klockrent!

Fredagen den sextonde september skrev jag ett sms där jag berättade att jag stod på en tågstation och väntade på ett tåg.

Tåget kom och tog mig in till bästa staden Göteborg där jag mötte upp en Superhjälte.

Mycket hände under tiden men ingenting spelar någon roll för det enda som spelade roll den kvällen...

  ...var älskade, älskade Winnerbäck.

Och jag kunde inte sitta still.

Drog i mina fingrar, fingrade på nyckelbenen, trummade på låren.

Gång på gång fick jag dra efter andan.

Så bra var det.

Ändå kan jag inte beskriva det.

Låtarna hade fått nya arrangemang, instrumenterna var utbytta och det nakna och intima och nära... var helt jävla fantastiskt.

Att beskriva en obeskrivlig känsla.

Jag gick emot en rad normer när jag efter konserten lämnade ett spontanskrivet brev till en vakt som lämnade det vidare till Lasses gitarrlämnare som förhoppningsvis skickar det vidare till legenden him self.

"Han känns som en sån som läser såna brev"

Jag hoppas du har rätt.

.för en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

två ögonpar i tomhet från september till advent.

Har bakat och kommit fram till följande:

Jag skall endast KÖPA kakor i fortsättningen!

Men ändå, jag har bakat och skall följa Josefins råd, ställa till med dejt och bjuda på brända chokladmuffing i randiga formar.

Åh, vem kan säga nej till det.