Ibland blir jag rädd. Att kreativiteten skall svika mig. Att det inte skall bli så bra som jag önskade, att fragmenten aldrig skall smälta samman. Liksom du och jag aldrig kommer göra. Som Säkert!s fras: "Och det här är vad som äter mig - helt och hållet ska vi aldrig smälta ihop."

Blir rädd att jag en dag skall stå med halvfärdiga texter och en obotad längtan om att en dag bli någonting stort. Rädd för att inte rädda världen, rädd för att bli som någon annan.

Jag är alltid lite rädd när jag träffar nya människor. Rädd att det skall bli tyst, rädd för vad de skall tycka om mig. Om de skall tycka om mig, om de tycker någonting alls. Rädd för att bli någon människor bara går förbi. Rädd för att bli någon de inte kommer ihåg.

Lite rädd blir jag när jag skall fota andra, fota åt andra. Som från början säger att jag är duktig. Tänker alltid: "vad vet du om det, jag kanske misslyckas den här gången?" Och jag har så förbenat svårt att tro på vad andra säger. Egentligen är det väl bara kommentaren: "säger du att du inte kan en gång till hänger jag dig upp och ner!" eller möjligtvis: "det där är bara bullshit, och säger du någonting annat tänker jag dänga dig i golvet." som sätter sig, lite. Som inte rinner av med en gång.

Lika stor som rädslan är att bli som någon annan, att inte sticka ut lika mycket - är ibland undran om varför jag inte vill vara vanlig. Varför jag inte vill gå klart gymnasiet, ta mina betyg, utbilda mig till ingenjör, gifta mig, skaffa barn, bo och leva ett relativt vanligt och tryggt liv. Lika ofta tänker jag att nej, det är inte sådan jag är.

Och som jag precis diskuterade fram med Galinda, min otroligt kloka vän. Aldrig är man riktigt nöjd med vem man är och vad man presterat. Alltid trampar man någon på tårna, alltför ofta sina egna.

Men nej, jag är inte så orolig som jag låter. Jag blir någonting stort en dag - jag är säker. Trots att Jante säger att man inte får säga så om sig själv. Nej, man skall tycka illa om sig själv. Jante kan dö. Alternativt dängas i golvet. För det är inte värt det. Nej, det finns å mycket annat som är så jädra mycket mer värt!

Som sådant där till exempel.  

Det är den 6 juni. I år går inget hjärta i bitar. Någonting annat skaver och tär. Och jag har tre tröjor och grå Londontofflor på mig. Låter fönstret stå öppet och lyssnar på Boyce Avenue. Hörde att en kille använde detta som pluggmusik. Och det är vad jag skall göra hela dagen. Skriva klart en rapport. Som det sista jag gör i gymnasiet som en sophomore. Lagom destruktivt en dag som denna. Musiken och vädret målar en sådan där konstnärlig smärta. Äsch, det är jävligt vackert ändå. Om det vackra i misären. Åh.

Och idag får jag känna.

Skrev ett långt inlägg om hur jag skall jobba på annan ort i sommar, som förra året. Och om att jag flyttar om en och en halv vecka. Men det kändes så jäkla framkrystat så jag tog bort det.

Men jag ser fram emot hösten något kopiöst. Med projektarbete, oräkneliga timmar musik och människor jag inte hade valt bort för någonting i världen. Och så ska jag köpa de här, utan dåligt samvete:

För att de är jag och såärdetbara.

...och mina händer rörde aldrig hud men jag vet att du kände

Dagens studentfirare aka fotograf och oseriös, poetisk filur:

Som sagts tidigare, svarta tight-ass-jeans idag. Till det sockersötsockervit tunika och JA, röd bh under. Herre min get vad det provocerar... Just därför.

Och så bestämde sig mitt hår för att ha en jävligt bra hårdag. Tack o store hårdgud, tack!

Uppdate: HÅRgud, tack o store hårgud...men detvar för roligt för att ta bort. H.R skrattar, så det är okej.

Springer runt i mina svarta tight-ass-jeans och sjunger med The Killers. Högt och med inlevelse. "Tell me what you wanna know - oh come on! There ain't no motive for this crime."

Klipper snöre och trär i hemmasnickrade etiketter till alla fina studenter och fäster i de rättvisemärkta rosorna. Vad hände där egentligen? Guess that someone imprinted me...

Kan inte förstå att det bara är ett år kvar. Men herre min get vad det året kommer bli bra! Med Hästens Riddare, Min Följeponny, Fröken Å, Galinda Jordgubbssnöre och alla andra själar som gör livet värt.

Vi skall under året åka till både Spanien och Brighton. Och sätta upp en musikal. Åh, det här blir bra.