Var med min kusin igår eftermiddags.

Finaste hästen som funnits med sedan jag var fem,

finns snart inte mer.

  Men vädret var på vår sida och Bally Money och Karrär på bra humör.

Och många fina bilder fick jag.

Åh, kärlek på dem.

Utanför fönstret blåser sensommarvinden, griper tag i solroserna som böjer sig under dess makt.

Björkarna rasslar, tar med sig drömmar om sommaren.

Hösten är här.

Och jag gillar det.

Vid köksbordet sitter jag, skriver.

Lyssnar på Cecilia Forss's sommarprogram.

Inser att det var längesedan jag lyssnade på ett.

Som jag brukade älska dem.

  Nu skall jag ladda ner sommarprogram att gotta mig i hela hösten.

Redigera bilder skall jag också göra, kanske skriva min bok.

Känner att mina rubriker blir fyndigare och fyndigare...

Imorse vaknade jag 05.30

Majas kommentar: "Jag brukar gå upp då."

Amandas svar: "Nej Maja, du går upp halv sju."

Hon kunde hålla med om detta.

Jag somnade i alla fall om och drömde att jag åkte buss.

Bussen stannade och jag skulle gå av men insåg då att busschauffören var snygg så jag sa, "Vänta."

Jag känner hur ni spänt väntar på fortsättningen.

Jag gick i alla fall fram till snyggingen som gav mig en penna och ett papper att skriva  mitt nummer på.

Tänk om det alltid var så enkelt.

Men, jag skrev fel nummer typ TJUGOFEM GÅNGER!!!!! innan det äntligen blev rätt.

Sedan gick jag glatt av bussen, körde händerna i fickorna men fick då se två ludna saker springa över vägen.

Jag klappade i händerna i hopp om att de skulle bli rädda men icke då.

Kattjävlarna, eller vad det nu var, attackerade mig istället och det vibrerade i hela halsen.

USCH!

Det var mitt alarm, har jag insett senare...

På riktiga bussen, två timmar senare, skrev jag busspoesi jämte min lillebror.

Poesi på bussen, helt enkelt.

Maja tyckte dikten var fin.

Najs, najs!

Idag har jag vart snäll mot Erik hela dagen, fått förklara varför jag efter en lektion låg utmattad på bänken, svajat när någon knuffat mig samt låtit Erik blåsa mig stilla.

Sedan var Majs och jag jobbigt snygga i bussglaset som speglade våra långa hakor.

Jag kommer kanske visa er den snygga bilden vi tog, kanske.

Någon som ser den röda tråden genom dagen?

Hah?

Ingen?

Någon?

BUSS!

Såklart.

Puckon.

På Kultur och idéhistoria lektionen:

Anton, berättar om en grekisk gud och säger: "Så man kan säga att han inte var speciellt snäll."

Jag själv kontrar då med: "Nej, men vem fasen orkar vara snäll då?!"

Varpå Erik börjar skratta.

Well, kanske man kan säga att det är ett internt skämt.

Många gånger har vi diskuterat det faktum, att jag hatar att vara snäll.

I'm back on the wierd blog track,

just like old times!