Mammahjärtat dör lite.

Skrev en låt om henne förut, ute i solen. Bara fragment och ingen passande melodi men text ändå. Ganska så bra. Svårast var att rimma på coffee, fick bli en b-variant.

Lukten av solskyddsfaktor tio och svett har förföljt mig idag, icke att förakta. Börjar dessutom tro att tröttheten beror på tabletterna som magdiagnosen tvingar mig att förtära. Kanske slutar jag med dem, orkar inte vara trött - hur paradoxalt det än låter.

Har en förkärlek till nya fancy words. Paradoxalt är senaste.

Skall ge mig på ett försök att krasst skriva en rapport om självskadebeteende. Hur man nu någonsin formellt och helt objektivt skulle kunna skriva om någonting sådant. Att inte få bli subjektiv, personlig och framföra sina åsikter. Jaja, ser det som en utmaning. Sedan packar jag ihop mina pianonoter och åker till Erik aka Hästens Riddare. Fin musikavslutning av långhelg. Minns allt som i en dimma, ofrivilligt. Är så trött och matt hela tiden men vägrar sova bort hela dagarna.

Och vad vore jag utan långa promenader? Och utan min allergi mot klyschor och längtan efter saker som gör mig nervös, som kastar mig ut - utan att veta vart jag landar. Tror det handlar om att leva. För att överleva, hur paradoxalt det än låter...

  Princess of East Hill. Dancing. Dancing though. Photography by Erik Bengtsson. As always.