och eftersom jag varit sjuk och inte kunnat äta någonting på flera dagar är jag sådär extremt känslig och lättstött. sådär att jag bryter ihop när jag lyssnar på calleth you cometh I med the ark och versionen av Vega. och tänker att jag en dag skall använda mig av alla historier och göra någonting storartat. alla anekdoter, förhoppningar, famnar, trevande läppar, ord, fraser, ögon och viskande röster. om alla de gånger vi delat liv med en blick. om alla de jag tyckt om och älskat. den första är fortfarande den största och när jag sitter på farmors pianopall som inte längre är hennes utan min och spelar fix you på piano och läser vad jag skrivit om oss är jag tvungen att berätta en av alla anekdoter för hon som sitter bredvid. gråter eftersom jag är så jädra känslig men ler stort eftersom jag är stark. starkskör som pia säger.

och det känns moget även om jag inte tycker om det ordet. det känns stort att kunna le åt det. komma ihåg de fina bitarna och låta anledningarna till uppbrottet och konsekvenserna av det ligga på bekvämt avstånd. i alla fall för ikväll. och jag hoppas att vi en dag skall kunna ses och skratta åt allt som hände då och visa vilka vi blev utav det. som min superhjälte en gång skrev en dikt om.

tills dess lyssnar jag på ola salos ord om allt eftersom ingen annan kan beskriva det bättre och funderar på alla de sånger jag ska skriva en dag.