I den lilla prickiga rullväskan har jag packat en Ewa i Walla och Rockstarjeans. Kontraster.

Liksom vinglar. Mentalt. Trodde jag hade lärt mig. Det hade jag inte. Och vi är nog inte sådana som i slutet får varandra. 

Vibrerar. Och jag tycker att jag är våldsamt trovärdig när jag med bruten stämma desperat sjunger "where the widow takes memories to slowly drown." 

Jag lyssnar på Detektivbyrån och Wintergatan för att inte behöva höra någon annans ord om allt med dig.

Och undrar varför jag skickar det tusen gånger.

  Hon ska ha barn. Och jag åt popcorn till kvällsmat i måndags. Perspektiv.

Vi lyssnar på Gabrielle Aplin. Från soffan. Från sängen.

Dricker te och tänder ljus. Utbrister "nu är det som på jul!" och längtar efter en adventsljusstake.
Slår mig att det är förbannat häftigt. Att kunna jobba från en soffa, med bilder. 

Det är lite heligt, skenheligt. Och på riktigt.

Och sällsamt, sällsamt vackert.

Fortfarande med silkespapper på insidan. 

Det regnar. Så det hörs. Bland det finaste jag vet.

Fryser om fötterna, sorterar och rensar.

Hittade en ny artist to discover. Har massa att skriva.

Det känns som silkespapper på insidan.

jag har kokat sjuka mängder spaghetti

spaghetto

antar det är en klart godkänd anledning till att inte skaffa elva barn

pasta är varmt

likaså kastruller

jag har brännmärken på fingrarna

och några på hjärtat

det blir som på riktigt

studion är bokad från fyra till midnatt

stod på ica och diskuterade med kassören

bästa sättet att transportera två kilo kokt pasta

dubbla icakassar och jag behövde inte betala för dem

som jag utnyttjar charmen

äter pasta

kommer aldrig göra det igen

tanken gör mig illamående

två kilo rykande på diskbänken

hoppas inte spårvagnen krockar...

trots tonen i det skrivna ordet

är jag förbannat bubblig

spännande, häftigt och

totalt självmord

och jag skrattar

hejdlöst

whispers in the dark - steal a kiss and you'll break a heart

Ethic and moral - do me a favour - go fuck yourself.

När vi snurrade runt på gatorna i Brighton och stod vid hållplatsen och skreksjöng "en stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem" för att vi kunde. För att ingen förstod språket vi sjöng på. Och där kände jag mig på toppen av världen. Ett tidshål där jag inte saknade någonting jag en gång haft, inte längtade efter någonting jag inte har, inte saknade en tid som igår och längtade inte efter det som skulle komma. 

Det blev mörkt och jag fotade en femtonåring (max sexton) (eller sjutton) (never mind han skateade) (som fotade en annan femtonsextonsjuttonskateare) som vände sig mot min kamera och poserade. Du sa "var det inte en skateare du vill ha?" och ironiskt nog så fick jag det. Några dagar senare. Och han var varken femton, sexton eller sjutton. 

Jag saknar en tid som då och längtar efter den som skall komma. Och jag både saknar och längtar efter er.