Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov
Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
.Prinsessan i de röda skorna
Sjutton år senare.
lovisa
21 februari 2011 20:52
amanda jag tycker om dina bilder såååååå mkt!!
dom är verkligen ngt speciellt o dom är jättefina:)
Ordbruden
23 februari 2011 20:33
Tack Lovisa!
Jag blev sjuk efter, men det var det värt! :D
Alliz
21 februari 2011 23:25
Ser lite kallt ut det där, men vad gör man inte för konsten?? Snygg blogg btw
Ordbruden
23 februari 2011 20:33
Tackar för detta.
Fint att du står ut men min konstnärlighet.
Och torkar spyor runt min mun.
Vad gör man inte av kärlek.
Älskar dig, btw.
Ordbruden
23 februari 2011 20:32
Tack, massa tusen tack.
Fina du!
Ordbruden
23 februari 2011 20:32
Gah, tack!
Och tack igen.
Och luggen tackar.
Alliz
24 februari 2011 21:32
ja vad gör man inte...