This is the hardest story that I've ever told
No hope, no love, no glory
Happy endings gone forever more
I feel as if I'm wasted
And I'm wastin' every day

Jag har checkat in på Prinsesshotell. Fotat i fönstret. Fotat rygg. Naken rygg. Duschat. På gränsen till olidligt varmt. Sådär så att hjärtat nästan stannar en sekund. Och det bränner. Ah, eller hur.

This is the way that we love like it's forever. Then live the rest of our life - but not together.

Ledsen i hjärtat, fortfarande.

Men jag har bunkrat upp med icke-ekologiska-jordgubbar. Och kokat te. Te med hyper-ekologisk-mjölk. Så det väger upp. Men värker det i hjärtat får man äta Italienska jordgubbar i april, sådetså.

Dagen började 05.00 i morse, efter alltför kort nattsömn. Dagen har hållit högt tempo. Mycket nytt, många intryck. Jag är trött, helvetiskt trött. Nu skall jag sova i min hotellsäng, som en prinsessa.

Och när kvällen kom var jag bara min och kunde strosa runt som jag ville. Med Canon framför. Såklart.

"Jag gillar solreflexer!"

"Ja, det står Amanda printat rakt över dem."

Fint sagt.

Bilden till höger är favorit. Lite sådär hoppfullt. Om vad som kanske kommer.

Ja. Det känns lika bra var gång att sätta ner foten på perrongen, kliva in i vimlet och känna pulsen. Åh, Stockholm!

Det fanns bara en själ som toklog hela vägen - jag.

Så himla proffsiga har vi vart med passerbrickor och nyckelband. Lite på låtsas...fast på riktigt.

Och ja, vi har haft förbenat roligt. Här satt vi och väntade på Finlands president... Sen om det var därför jag fick massa skrattanfall, ja det är fortfarande oklart...

Och finaste väskan var med.

Fina.