Vi träffas för sällan men har alltid lika mycket att prata om. Och det är kanske just därför det kommer sig att vi, mitt under firande av hennes lillebror, sätter oss i hennes systers gamla rum, tänder ljus, bjuder in Galinda Jordgubbssnöre att delta i detta virrvarr av skvaller, surr och "vad har hänt sen sist?". Vi ringer och överlägger med systern i Skåne, försöker på telefon prata ikapp senaste tiden samtidigt som jag sitter med ett nytt meddelande på hennes skärm för att dikta ihop något fyndigt. Kanske är det just därför vi helt spontant, i julinatten bestämmer oss för att åka alldeles för långt, hem till henne för att fortsätta med skvaller och surr.

Kanske.

På vägen hem pratar vi om viktiga saker. Om att inte leta, om att den viktigaste frågan inte alltid behöver vara om man träffat någon. Viktigare kan vara att någon kommit in på arkitektutbildning på Chalmers, att någon annan vill flytta till Australien och att en tredje är stolt över någon som kommit in på yrkesfotografhögskolan. Sen krockar vi nästan med minst sex harar, pratar om teoriläraren som hävdade att man inte fick bromsa för djur man själv skulle kunna köra ihjäl och att jag sa "men jag skulle inte kunna köra ihjäl något djur så jag får väl bromsa för alla då" och att vi en sista gång möter en som rusar över vägen och Galinda skriker "KÖR PÅ DEN - FAST NEJ!" och jag bromsar ändå. Vi måste vända och åka tillbaka för att se om den klarade sig.

Det gjorde den.

Och vi tog inga bilder men eftersom vi åkte förbi en skylt där det stod "Centralskolan" skulle jag vilja ta tillfället i akt och hylla denna underskattade, odödliga, klassiska serie.