Syns inte på filmen men det står en gammal kassettbandspelare framför mig. På den står det Erik. Han syns inte från början. Var menat som ett skämt, liksom som om jag sjöng playback men så gjorde jag inte det ändå, någon kanske fattar.

I publiken satt dessutom hela bästa SP3 med skyltar och plakat och tjena vad lycklig man blev.

så jag väcker honom och så tittar vi på julkalendern utan att överväga om vi möjligtvis skulle kunna vara för gamla...

och allt är så våldsamt fint eftersom det är december och frost och snö och det står en stjärna i mitt fönster och en julrobot ovanför min säng...

och jag går runt med mysbilder i huvudet och målar upp dem för maja och vi vet båda två att de inte blir mer än så. mysbilder. i mitt huvud. och klyschor som 'allt går - bara man vill' känns som ett hån för så är det inte alltid och jag vet det. visste det förut och vet det nu.

så jag går sönder och gräver ner mig och såna där saker man vet att man inte borde göra men jag gör dem i alla fall. och förra veckan känns som en käftsmäll. varannanlyckaperson är jag. och människor kommenterar och smsar och vill veta vad som gjorde mig så bubblande och jag skäms för att jag inte berättat och blir så in i helvetes jävla förbannad eftersom det sker varannan och att jag förra veckan sjöng finaste låtarna tillsammans med finaste i emililönnebergakläder och att folk applåderade och jag var så freaking lycklig att jag trodde jag skulle gå sönder och att jag träffade min favoritförfattare som skrivit här ligger jag och blöder och att hon fick ett utdrag ur min färdiga roman och smsade mig senare samma kväll och sa att hon gillade det och sa att jag hade någonting och borde fortsätta... varannanlyckaperson är jag. nu vet jag det.

jag har köpt en halv balklänning också. och hästens riddare sprudlade och berättade om hur han skulle leva lycklig i alla sina dagar och jag är bara så... så glad att jag har dem. maja och han. och när man tänker efter och får perspektiv och lite distans till allt - så finns det ganska mycket fint att finnas till för ändå. som de där mysbilderna med frost på fönsterrutorna och hästarna och alla frimodiga barn med ostyrigt hår och den där kaffelukten vareviga morgon.

och så slutar det ändå med att jag lyssnar på mumford & sons och vet att det bara är så.

förmodligen inte dagligen och mitt rum ser ut som ett tivoli.

omotiverad bild på Ola Salo jag inte äger - fan vad han är!

och nu är jag så glad att jag tror jag går sönder. återkommer!

jag är helt cpglad i hela kroppen. förklarar när jag skrivit färdigt ett tal och mött upp fröken å för att träffa en favorit.

jag längtar till jul så att jag vrider mig i soffan när tvreklamen frestar med upphängda julstjärnor i kristallkantade fönster och jag suckar åt mamma som säger att det absolut bästa är när julen är slut.

han var sådär hångelsnygg idag att jag nästan dog en aning men det var efter att hästens riddare dragit vidare och fröken å vridit in och ut på sig själv på ett bra sätt och en strategi lagts upp och jag funderar på det där de sa att jag har så många killar hela tiden. hångelsnygg - bättre ord finns inte.

  "det är aldrig för sent att skaffa sig en bra barndom", sa mamma och tände tomtebloss i novembernatten.

true story.

jag tror så ofta att jag är nåt. att jag är lite exotisk, lite spännande, lite komplex, lite annorlunda. och jag skriver ett tal om just detta att hålla på torsdag trots att jag är så trött att jag inte ens orkar bära en gul väska som inte är min stil med en radio i. jag skall träffa en författare imorgon. då skall jag vara hångelsnygg. bättre finns inte.

so grant me this wish and meet me back here in a year
if we still exist, I can let go of my fear
fear of normalcy
fear of the solid walls of our future and let go of my past

bara för att det är precis så exakt det är och en dag skall jag trycka upp texten i ansiktet på honom.

medicinen får maten att smaka plast men den stannar i magen och sistnämnda bibehåller formen. äntligen. och det smakar järn i min mun för läpparna har gått sönder och jag måste bitit mig i kinden. näsblod igår som inte tog slut och satt som misär i hennes bil med sätet nerfällt och skrattade och bad om ursäkt. när du pratar verkar du jättedum och du är alldeles för ung men det får duga inatt för båda vet att det här betyder ingenting. men det dög inte. jag dög inte. och han glömde.

och jag håller med om att musik inte ska skrivas när man är så jädra glad och att svensk musik är sanningen upptryckt i ansiktet. hon flyttade igår och jag är så trött på bilderna. less is more har aldrig varit min grej. more is more. och jag längtar efter lägenhet i storstad och knubbislampors ljus och adventsljusstakar i fönstren. snö också, om jag får önska och det får jag.

hennes fragment är inspiration och hon känner min bror. världen är liten och musikalen har premiär mars den andra. och det känns långt bort och läskigt nära på samma gång och jag får gifta mig i alla fall en gång flera gånger och i några veckor kommer jag ha en syster. och jag tänker att det är nog det bästa med att spela teater och skriva böcker. jag kan vara vem jag vill.

lyx är att dricka kanelindisktjulte i randig, trasig termosmugg med sådär mycket honung att det nästan känns sliskigt och filmade sekvenser från stockholm får det att pirra i magen. och jag hittar femtiotre hopklippta collage från när vi var där och inser att jag måste publicera allt för det har jag lovat.

och du vet att det blir min stad en dag och att tänk om alltid kommer spöka i ditt huvud. 

skriver ett svenskabnationellatal som är på gränsen till för privat och personlig men har förlikt mig med min karaktär att ständigt söka efter det där som skulle kunna provocera. som röda bhar som syns och ord som någon kan tolka i dess rätta form. även om det inte finns rätt och fel men så finns det det ändå.

jag är bitter. och sur och besviken. för jag skulle vara frisk idag. och sjunga singstar med nils-sofie-sofia-mikael-marcus ikväll men jag är så rysligt förkyld och tänker att det kanske är så att jag skulle akta mig som du sa. att du nu kastat en förbannelse över mig, en förkylning. jag skulle tagit med mig vitlök när jag gick ut, som han sa.

vi såg fyra filmer igår. eftersom spelningen blev inställd och jag blev sjuk och hon fortsatte vara det. jag ville inte se den sista. för jag har sett den. grät tre minuter in i filmen. räddades av hästens riddare som egentligen bara ville - jag vet inte vad han ville. men efter sjuttiotvå minuter och fjorton sekunder hade jag nästangråtit fjorton gånger och lyssnar och hjälpt honom få infallsvinklar till svenskabnationella och erkänt min rädsla av att tappas bort längs med hans väg.

jag har en lista att presentera. sommaren tvåtusentolv men innan jag publicerar den måste jag bestämma hur privat och personlig jag vågar vara. men vet att det inte är jag som skäms. jag säger vad jag vill skit samma om nån skräms om det blir pinsamt för en del så är det ändå dom som skäms.

och bilden är inte min. inte någon stans.