A phrase I wish I wrote:

.And maybe someday we will meet,

and maybe talk and not just speak.

 James Blunt – Same Mistake

Det gör bara brutalt ont i magen.

Var du verkligen, verkligen tvungen.

Nu blir det för privat här.

Ändå.

Det finns artontusentrehundrasextionio bilder på dig i min dator.

Jag har räknat.

Emellanåt saknar jag raklugg.

För det var jag söt i.

Du vill ha det du förlorat.

Men mig får du inte tillbaks.

Igår kollade vi på gamla, intefriska bilder.

Det kändes.

I alla.

Hon sa precis hans namn.

Och jag fick tänka efter innan jag reagerade på vem hon menade.

Det är ett år sedan.

Goodbye my lover.

I've seen you cry, I've seen you smile.
I'd be the godmother of your child.

Nej.

Provocerande.

Jag hoppas det.

  Och därför lägger jag upp en happyface-bild.

Det finns nämligen ingenting så provocerande som ett leende när man förväntas vara ledsen och besviken.

Och även om du lyckats.

Så skall du inte få veta det.

Jag blir alltid lika uppfylld och hög av känslan efter inspirerande kvällar.

Precis som Winnerbäck den sextonde i nionde.

Gatorna var moln.

Superhjälten lyssnade.

Sedan träffade vi Lars.

En annan Lars.

Han var trevlig.

  Det gör inget att bilderna är suddiga.

För det var så jag såg världen.

Kvällens bästa låt var utan tvekan Järnvägsspåren.

Rysningar precis över allt.

Åh vad jag vill.

This was me, a while ago:

Hmm, tjaa.

Men nu har jag duschat (alltid bra som nystart) och skall lära mig en ny låt på piano.

Najs!

Två lektioner blev idag inställda tack vare Skol-SM i fotboll!

Lojala som vi är, satt vi uppradade på bänkar och hejade på.

Gudars vad duktiga dom var!

Och lätt att vår skola hade seriösast coacher, klockrent!