Så vi går på rad

Till GP för att konstatera att det är som utomhus fast inomhus och lite som utomlands fast inomlands och jag råkar trampa på en tant

Vi får en uppgift att göra ett modereportage med random folk på stan och jag stoppar en lockhårig jazzmuiker med kontrabas och han påminner läskigt mycket om en annan lockhårig jazzmusiker jag träffat och det gör inte saken bättre (eller sämre eller värre) att vi tar hela intervjun på Engelska eftersom hans kompis kommer från Portugal. Han bjuder mig till deras spelning den kvällen och jag känner mig rusig och på toppen av världen.

Skrattar hysteriskt med Shain åt den svarta pantern och ber folk ställa upp på bild.

Och det är läskigt vackert.

Så jag åker hem och vänder. Packar om kameraväskan och sätter oxblodsröda tygrosor i håret. Hittar Miriam och har fel adress så när vi äntligen hittar till Viktors Kaffe är cafét nästan fullt på jazzlyssnande själar.

         

Men vi sitter precis utanför och det är nästan lika bra och jazzmusikern kommer ut och känner igen oss och Miriam frågar om vi inte kan åka till Umeå för det är dit de ska på turné.

 

Vi träffar en kvinna klädd i Ewa I Walla och Miriam tar med henne i sitt modereportage.

 

Och allt är spontant och Göteborgigt och det känns väldigt, väldigt rätt. Rättplacerat, rättplacerad - är jag.

 

Och finare kan man väl inte avsluta det.

hypocrite
och jag spränger 
trumhinnan

I stämning sånär som på helig

Fyra inte vilsna själar

i en soffa

tätt

Högtidligt och utan ett

ord

lyssnar på Hosianna

På repeat

Känner efter

Känner med

Skenheligt, stämningsfullt

högtidligt och 

svindlande vackert

Hösten viskar

utanför

Alla lever samma liv

och han

följer med

mig hem

Vad gör vi nu?

2013.09.15

regnar

i majorna
jag har
storyn klar
till en 
ny roman

Jag gillar min lägenhet. Jag vill bo i den.

Jag gjorde precis någonting dumt. Kollade på en filmad intervju. Jag har träffat de som intervjuvas. Jag har bott i deras kollektiv. Twice. I just did a really bad, bad thing watching them on screen - answering questions about their band and the most recent gig they had on a festival - and their music (which I never really understood or even liked but hey, I was in love - don't judge me). 

One of them tried to make me eat funny things. Like crisps made of chees and when I first met him I tried to be polite och sträckte fram handen för att hälsa på honom, sa "Hello, my name is Amanda - I'm from Sweden!" and he looked at his hands, shoke his head and said "No, I'm not touching you with these hands." Andra gången ville han bjuda mig på någonting mosat som han påstod och försäkrade mig var jätte- jätte- jättegott but when I told him I'm extremely allercig to peanuts - he said: "No, then you absolutley shouldn't eat this." 

En annan tvingades stå ute på ballkongen och röka i ösregn för jag stod precis jämte och diskade deras disk eftersom den var all over the place och jag fick panik på det. Röken från hans cigarett var inte vad jag ville ha som tack för hjälpen. Senare samma natt mötte jag honom lite awkward eftersom jag trodde att ingen skulle vara uppe så sent och klädde mig därefter eller inte klädde mig. Och eftersom jag inte kan uppträda normalt i sådana situationer och alltid måste göra allt värre än det redan är - så sträckte jag upp handen och ba: "HELLO!!!" and then I was a tiny tiny bit embarrassed. 

Den tredje var anledningen till att jag went back to England and stayed in their collective for another week. I asked him if he intended to kill me when he asked if he could see me again the first time we met. We did meat again. Without skuggning av Maja och Erik. And I'm still alive. Just a bunch of scars and experiences richer. 

It was a bad bad bad bad bad thing watching the interview. Because there's still at least one part missing in the story. An extremely important one. And I know it's self-destructive as hell - still - I'm doing bad things 'cause I'm missing him like a hole in my head as big as the missing part in the story I'm about to write down.