So lets bring on the men
And let the fun begin
A little touch of sin

- och det är helt okej att mima till Bring out the men, for all the best of reasons - skriva som det känns och leka med elden. Och att inte visa en enda bild eftersom jag är ledig. 

Fullkomlig idioti men inte utan en förkärlek till mina egna galenskap. Det måste jag få erkänna. 

Och ur telefonen med sämsta ljudupptagningsförmåga skrålar orden

Dead sea

You told me I was like the dead sea

You'll never sink when you are with me

I'm your dead sea

I'm like the Dead Sea
The finest words you ever said to me
Honey can't you see,
I was born to be, be your Dead Sea

Och det är så vackert att hjärtat krampar och jag måste sitta blixt stilla och lyssna, skenhelig och rusig

Fasen. Fan vad vackert. Att han tog sig tiden, gav mig tanken i publikhavet och ringde för att låta mig inhalera det. Finare än så blir det nog inte. 

2013.

Redan långt innan tolvan omskrevs hade jag skyhöga förväntningar på året. Tretton har alltid varit bästa talet och ett helt år under siffran som dessutom länge utlovat stora händelser som student hade skoningslöst höga krav på sig. 

Men inte ens alla romaner i min bokhylla täcker alla händelser som tillsammans sytt ihop året kallat "THE year". Jag har vunnit, satt upp en hel musikal, startat företag, rest, rest tillbaka, rest igen, hånglat mig trasig, slutat dansa, inte fått leukemi, kommit in på en av Sveriges bästa fotoskolor, flyttat hemifrån, hånglat lite till och träffat förträffligt fina människor. 

Det blir en årskrönika, precis som alla andra år Maja. Jag lovar! Redovisande och löjligt personligt, naket och provocerande - anekdoter, egna ord och citat. Precis som alla andra år - jag lovar. 

   Brutalt stulen screenshot från Studentfesten.

Det bästa jag vet är att umgås med människor som får mig att helt tappa tidsuppfattning. På ett franskt café i den finaste av stadsdelar man känner alldeles för sällan - egentligen bara för att ingen ville åka hem och det känns som skyltsöndag fast fredag och utan trängseln. Tittar på adventsljusstakar, skämtar om att hon strategiskt väntat med att köpa någon eftersom de nu säljer ut dem billigare. Bläddrar i fotoböcker på antikvariat och funderar över dansanta sexställningar målade i vattenfärg i bästa Frankrike 1700-talsstil. Och när de stänger cafét får vi med överblivna scones och det sitter lila ljuslyktor i träden.

När hon inte hinner längre än innanför min dörr innan hon lägger sig ner i hallen och jag gör likadant och sedan diskuterar vi allt och prick ingenting kommer jag ihåg efteråt mer än att jag i något vagt ögonblick frågar varför man ens har ben när världen är så mycket finare från ett horisontellt golvperspektiv innan jag skrattar hysteriskt utan att själv förstå varför. 

Eller det där med att träffa någon man inte trodde fanns och mitt bland alla dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta kom jag in i hans liv och vände på allt han en gång trodde han kände till. Och vi andades samma luft, bara en stund. För det låg någonting melankoliskt över allt redan långt innan vi delade en känsla och vände själen ut och in - vi upptäckte att vi delade den men ändå låg melankolin lika tryckt som den värdelösa musiken som dånade ur högtalaren intill. Det låter kanske pretentiöst och klyschigt - kanske var det det.

Jag blir lycklig i hela själen när hon berättar att hon spelat Du ligger med andra nu för frikyrkofolk. Som om jag gjort avtryck och jag blir sånär som på okristligt stolt. Liksom att jag frågar om det är en lögn ändå, så som Sara Bareilles också gör - is love a lie? Och jag vill inte riktigt tro det men han svarar hell yeah och i köket tänker jag på raderna "jag tror jag är en sådan som klarar mig själv hela livet - jag vet att man inte kan veta det nu men man kan ju alltid hoppas" och vet egentligen inte riktig vad jag känner eller vill eller inte vill.

Vill ta stora beslut och inte välja alls. Vill vara den som släpper taget och samtidigt hålla hårt. Jag vill. Och jag vill inte. Och när han ringer den kvällen citerar han allt jag skrivit tidigare den dagen och det är förbannat vackert att höra mina ord från honom.

Det var nog en lögn det där ändå - allt med honom. Och jag tänker att hon kan få behålla honom - jag behöver inte ens halva. Jag är värd en hel. Det måste jag ändå tro. 

Det blir analog Hasselbladskamera på söndag. Tillsamman med fångarna innanför murarna jag snart har tillgång till. Jag menar, bara det är ju en anledning att låta de mest cyniska av tankar försvinna.
 

  Och är man sötare än My Little Ponies i randiga pyjamasbyxor och sockervadd och dessutom är det offentligt - då får man räkna med att det dokumenteras. 

Idag publicerades mitt (tillsammans med många andras) tips på vad man gör när inspirationen inte finns där och man febrilt letar och måste hitta den igen.

Hångla. Och klappa en häst.

Det funkar alltid. Det gör det i alla fall alltid aningen mer uthärdligt. 

Källa

   Någon somnade på min soffa igår.

Min fina gull(d)tant var här i förrgår. Kramades. Lämnade presenter. Jag har aldrig känt mig mer träffad.

Under täcket en lördag i november. Överväger att stanna kvar. Är så himla trött på alla goda råd och folk som tror sig veta men inte har en aning. 

Meddelande från Hästens Riddare, mannen från vidderna (citat av min pappa), säger att han sittet på tåget. På väg hit. 

Ligger inte kvar. Glad åt att jag städade det mesta igår natt efter vernissagen. Panikdammsuger långt innan jag hinner få på mig kläder.

Fasen vad jag längtat!

I något slags rus. Betyligt gladare och mer hoppfull efter sjunde försöket till samtal än under första. Fryser om mina fingrar, men det gör jag alltid och han kommenterar det lika ofta - liksom måste känna efter om det fortfarande är så. Eller för att bara få känna - det är fortfarande så. 

I ett iskallt, krispigt Göteborg - i en känsla högre än tornet på Tyska kyrkan med någon tryckt emot örat. Fastän jag vet att allt egentligen är falskt och bedrägeri, det struntar jag i för... 

Silkespappret lägger sig till rätta igen. Bäddar in, mjukar till. Illamåendet och den stickande känslan avtar, försvinner när jag sätter foten på perrongen. Berättar om det där med hur jag känner som mest för någon annan som är så fruktansvärt passionerad över någonting så att hela karaktären ändras när han berättar. Som när England, på ett av alla fik, mellan alla oändliga tekoppar (så jävla klyschigt med te i England) berättade om filmen han ville spela in, som han skrev en bok om istället och det var där jag bestämde mig för att följa med honom hem. Passioner. Drömmar och visioner. 

De pratar om passionen för fotografi. Och jag skäms nästan när jag svarar på frågan och säger att jag vill ha det som jobb - att jag inte ser det som min största passion. Men det måste väl få vara så också. För det finns så himla mycket jag känner för. Texter och ord. Att inte hinna äta färdigt frukosten för hela mitt väsen precis måste spela någonting på pianot. Eller som att sitta i Björns kök och någon hoppar för en idé satte sig i bästa vännens huvud och det är lågt i tak… Som att ligga på en stol i hans kök och umgås genom en blick under bordet med kommentaren "så kan man också umgås" när hans pappa går förbi och det var den dagen vi fick veta att hon var gravid. 

Att få känna och mena vartenda ord och inte kunna stå still med fotvinklarna åt håll ingen trodde var möjligt. Att lämna drömmar där någons axel blir till hals och fingra på någon annans nyckelben. Att inte veta vad klockan är mer än att den är nu och att nu är det mest fantastiska och himlastormande och läskigaste...

Och det är då det blir farligt. När man skickar brevet som skickats tusen gånger, ställer sig naken (det skulle mena en del), säger vad man tycker och vågar känna - så himla himla himla brutalt mycket för… bara någonting, vad som helst. Så mycket att man inte vill veta vad klockan är - så mycket att man inte hinner äta frukost. Det slår mig att det finns en risk att han aldrig kommer förstå det där. Det geniala med Passengers texter, det där med kylskåpsdans och köksgolvspoesi eller det där med vakentimmar och varför man ibland bara måste klappa en häst. Och det finns en risk att det inte blir. Och då spelar det ingen roll - om han förstod allt det där eller inte.

while the evening pulled the moon out of it's packet - stars shone like buttons on an old man's jacket. 

Jag bor här nu. Jag gör verkligen det. Amanda, 16, 17, 18 - du är här nu.

  don't you cry for the lost 
smile for the living 
get what you need and give what you'r given 
life's for the living so live it 
or you're better of dead