Det finns inget som oinspirerar mig så som inspirerande människor.

Det är sant.

Jag fullkomligt hatar samtal med kreativa människor som lyckas bra.

Tycker så illa om fantastiska bilder som får det att krypa i fingrarna.

Jag ger upp när jag hör någon sjunga som en ängel eller spela gitarr eller en egenskriven låt, rakt i hjärtat.

Fina texter får mig att vilja slänga alla rader jag någonsin skrivit.

Och aldrig mer vill jag dansa när jag ser profsdansare på TV.

Sjukt, inte sant?

För jag vill också.

Jag vill också skriva en egen låt, kunna spela gitarr till och sjunga den.

Jag skulle kunna mörda för att få dessa bilder och texter.

Vill bara sätta ett stort MADE BY ME över dem alla.

Och dansa, tänk om jag också kunde dansa in i hjärtat på andra.

Jag har nu insett att jag måste vara bäst.

Annars tycker inte jag det är roligt.

Dansa är aldrig lika roligt som när jag får stå allra längst fram, helst i mitten.

Och sjunger jag måste några komma fram efteråt och säga att det var bra, om jag inte skall få lusten att slänga alla notpapper dit pepparn växer och aldrig, aldrig, aldrig igen öppna käften och forma toner som ändå aldrig kommer låta som jag vill.

Det är ganska störande.

Aldrig mer, aldrig mer, tänker jag direkt efter ett scenframträdande. Ge dig, du blir inte så bra som du tror ändå, lägg ner det nu.

Jag förstår själv inte varför jag utsätter mig för konsten, gång på gång.

För den sågar och kritiserar, helt själv, utan människors ord.

  Händer - uppgivna.

Bilden - någon annans.

Känns - i hela hjärtat.

Men det är jag på den, ser ni?

Det är jag.

 

Josefin

10 september 2011 10:14

Om du ändå hade haft mensvärk ;)

http://www.bloggparken.se/josefinb

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

No 90 Kleist - till er tjänst No 90 Kleist men bara så ni vet - jag kommer rymma härifrån      Börjar någon slags tolkning på vad som senare kommer att bli startskottet på Glöm inte bort mig-serien. Fotar Terese med pappersblommor fastklistra...

För att jag är livrädd För att jag inte skrivit på så länge För att Maja fortfarande längtar   Jag jobbar med ångest liksom så ofta i juli, är besatt av allt som är orange och låtsas att det är fredag när det egentligen är måndag. Deklarerar ...

  Än finns det tusentals tårar kvar och de är dina att ge vem som helstDe är de dyrbaraste smycken du har så be aldrig om ursäkt igenPanikhänger med klassen, kan inte riktigt fatta att det kommer till ett slut. Allt är fint trots ett brev skrivet p...

  Where there is desire there is gonna be a flameWhere there is a flame someone's bound to get burnedBut just because it burns doesn't mean you're gonna dieYou've gotta get up and try     Tar mig igenom skolstressen och dansar min sista dansu...

  When we all had new Iphones but no one had no one to call...   Det där jag inte tror kan hända - händer. Och han där jag inte tror finns - finns. För det där jag inte tror - tror visst på mig.   Brighton, UK. Vi åker dubbeldäckar...