foto: emma axelsson/jag själv/frida karlsson

tidigt, tidigt lockades håret.

på den förväntansfulla kroppen träddes en klänning.

en sista gång hämtade jag mina partners in crime.

en sista gång var vi försenade.

en sista gång vrålade vi till lejonkungensoundtracken.

en sista gång blev sofia arg att hon fick vara simba och inte timon.

det skålades på champangefrukost och det skrevs i mössor.

så fina ord att hela hjärtat krampade.

och när jag kramade hästens riddare ute på altanen sa jag som det var - att det inte hade gått utan honom.

och då började jag gråta.

eftersom jag alltid mste gråta av någon anledning.

men vi gick, spridda över gatorna bort mot skolan för att ta på oss mössorna och ha världens största och bästa kramring.

och någonstans där började vi gråta - igen.

bästa läraren fick finaste presenten och charlie spillde cider över halva bordet.

men alla var lyckliga och pirriga och glada när vi stegade bort mot kulturen för att en sista gång sitta där som gymnasister och titta på lärarspex och annat fint.

klas spexade mest av alla som konferencier men det bästa talet stod amanda och jag för.

himmel vad bra det blev.

och jag fick stipendium för författare och poet och sa "fuck off, that's lovely" till engelskaläraren som delade ut det.

hästens riddare blev årets fotograf och vi var mördarstolta.

grät lite till och sedan sprang vi ut till swedish house maffias greyhound för det lät som hjärtslag och bästa handledarna hade bestämt låten.

så vi dansade vårt hårdaste och skrek och vrålade och sprang.

bästa. bästa. bästa.

finaste festen hölls i vår trädgård och skrev så fint i min studentbok och jag hade inte fått vara med och planera - tusenfint är ordet som beskriver allt bäst.

tusenfint.

och sedan dansade vi vårt hårdaste till kom igen lena och kysste alldeles för många läppar och skrev lite mer i mössorna och pratade med gamla kärlekar.

sa som det var, att han är det sötaste som någonsin vandrat omkring på två ben och albin spillde 7up på min klänning men det gjorde ingenting eftersom vi ändå störtade upp för att kunna dansa till journey's - don't stop believing.

och jag skulle kunna berätta hur länge som helst men lämnar det här.

lycklig och glad.

nybakad och lättad.

nu ska jag andas.

"nu börjar livet amanda."

"ja! men förspelet var också awesome."

 

Queen of Kammebornia

11 juni 2013 11:21

Önskar att jag hade varit där - men det hade blivit pinsamt för jag känner inte dig fast jag känner dig sedan tidernas begynnelse och jag skulle ha gråtit floder. Du vet vad livet är Amanda.

Ordbruden

11 juni 2013 23:03

en dag firar vi själva istället. skriver köksgolvspoesi och gråter om det behövs. jag letar ännu, det börjar nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

No 90 Kleist - till er tjänst No 90 Kleist men bara så ni vet - jag kommer rymma härifrån      Börjar någon slags tolkning på vad som senare kommer att bli startskottet på Glöm inte bort mig-serien. Fotar Terese med pappersblommor fastklistra...

För att jag är livrädd För att jag inte skrivit på så länge För att Maja fortfarande längtar   Jag jobbar med ångest liksom så ofta i juli, är besatt av allt som är orange och låtsas att det är fredag när det egentligen är måndag. Deklarerar ...

  Än finns det tusentals tårar kvar och de är dina att ge vem som helstDe är de dyrbaraste smycken du har så be aldrig om ursäkt igenPanikhänger med klassen, kan inte riktigt fatta att det kommer till ett slut. Allt är fint trots ett brev skrivet p...

  Where there is desire there is gonna be a flameWhere there is a flame someone's bound to get burnedBut just because it burns doesn't mean you're gonna dieYou've gotta get up and try     Tar mig igenom skolstressen och dansar min sista dansu...

  When we all had new Iphones but no one had no one to call...   Det där jag inte tror kan hända - händer. Och han där jag inte tror finns - finns. För det där jag inte tror - tror visst på mig.   Brighton, UK. Vi åker dubbeldäckar...