Jag är hyperallergisk mot nötter och jordnötter och jobbar i ett bageri.

Är inte det lite destruktivt?

jag skulle behöva sova men det känns som att jag ger upp då, liksom erkänner mig besegrad.

att erkänna att jag inte är odödlig och att morgondagen kommer.

att jag lämnar nattsvart mörker och inte får uppleva gränslandet mellan det och gryningsljus.

jobbångest.

längtar efter nätter utan slut.

utan sömn när inspirationen välkomnas vid tretiden.

när morgondimman ligger tät och dagen gryr.

en natt - ett spel

någon går hem och någon går utan

en halv - en hel

vi såg månen genom rutan

och jag var lika tom och full som du

L.W

2013-07-01

Och det var egentligen måndag men kändes som fredag. Vilket jag upprepade oräkneliga gånger. Vilket förvirrade många.

     

So I dressed up. Mötte en man jag som barn var dödligt förälskad i. Utbytte normativa hälsningsfraser men med något slags underliggande overjoy jag i skrivandet stund har lite svårt att förklara.
Lyssnade på Maria Mena, skrev dialoger och höll på att svettas ihjäl av nervositet huruvida min fredagsdejt skulle hinna med pendeln eller inte. Tryckte på dörrknappen säkert hundra gånger innan jag skämdes ihjäl, gick då till en annan vagn och upprepade samma procedur. Och sen kom hon ändå.

   

Vacker som en galning och vi köpte bilkörarvänlig cider men expediten missade det och såg bekymrad ut och sa att det inte skulle gå och sen fick han erkänna att han sett fel. Kul att han ändå trodde vi skulle försöka. 

Vi gick runt på gatorna och var lite lyckliga.

Lyssnade på töntigt begåvade musiker och slängde pengar i ett gitarrfodral. Fin kontrast till allt förinspelat panflöjtsspelande.

Släpade runt på mördarkameran och fotade för att det skulle vara värt.

Sedan hände någonting exotiskt. Det slog till och med det att det var måndag men kändes som fredag. Vi skulle gå på bio. Inget konstigt med det men när filmen gick igång så... ehm... hade vi, om vi inte visste bättre, kunnat tro att vi hamnat på en dövvisning av Tyskungen. Ljud hade vi men ingen bild. 
"Ey, det är som att titta på film på radio!", utbrast jag och så fick vi hämta personal som svettigt försökte rätta till problemet. Andra gången fick vi bild men inget ljud. Tredje gången gillt och filmen gick igång med en fördröjning av ljudet - en rejäl sådan. Och efter en timmes strul förklarade det nu ännu svettigare biobiträdet att det väldigt sällan händer att det finns ljud men ingen bild eller bild men inget ljud och ännu mer sällan att ljudet är totalt osynkat. 
"Vi förstår att det inte är ert fel", sa jag - utan att veta om någon höll med mig och lade till: "Men det är ju fredag - så det är chill!" och förvirrade stolsgrannar såg på varandra och viskade: "Men det är väl måndag - eller?"
Vi fick i alla fall två kompensationsbiljetter så jag skulle kalla det en bra deal!

   

Lite smårusiga och höga på Göteborgskvällen vandrade vi gatorna i skymningen och gick på restaurang. Tanken var att senare dricka cider i hamnen, somrigt och fint men lagom till att maten var slut öppnade sig himlen och dränkte kvällens planer.

Inte för att det gick någon nöd på oss. Vi trängde oss under mitt paraply som tillverkades i Danmark men inhandlades efter "come see me again, this is not the last time" i Brighton. Tog en spårvagn som någon spelade gitarr på och åkte till mina nya kvarter för att så utanför i regnet och peka upp på mitt framtida fönster.

Sen åkte vi hem.

Och jag vet att jag borde redigera bilder och blogga ikapp men ser liksom ingen mening med det idag. Är oinspirerad men inspirerad av texter jag läst här hela morgonen men känner på ett sätt att det inte finns någon mening med att lägga tid och själ och hjärta i texter att publicera när det liksom inte - hur ska jag förklara - sprider sig, bekräftas. 

Jag vill att det jag skriver och gör ska bekräftas av andra.

Så är det bara.

Det är liksom det som är meningen med att skriva offentligt. 

Och det är värdelöst med privata meddelande med frågor om inlägg eller kommenterarer som "I'vre read your blog - I know everything about you" eller att det kommer fram att folk läser. Kommentera, till exempel. 

Lite trött är jag. Om hjärtat klarar det kanske jag marathonkollar Wallander. 

update: nu sitter jag ändå och redigerar bilder till inlägg... 

so long - suckers.

Ordbruden. Det är här jag tillåts att vara precis så egenkåt som jag vill. En bekräftelseknarkare av rang med kroppskomplex men som gillar att bada naken liksom kylskåpsdans och köksgolvspoesi. Jag har en förkärlek till svenska låttexter och suddiga förgrunder, är besatt av mina egna ord och önskar ibland att livet var som en deltävling i melodifestivalen med glitter och paletter – på insidan och utsidan. Jag samlar på ord, gillar att hångla och skulle vilja ge en eloge till mitt lilla hjärta som ges rakt ut och fås tillbaka – om än lite trasigare, lite starkare, mer erfaret.

Jag tänkte genomgå en sen tonårsrevolt nu när nitton börjar närma sig tjugo i mitt kreativa kaos med texter och ord som kommer reta gallfeber på min mamma och så tänkte jag få med fyra ord i nyordlistan. I höst ska jag flytta till de gamla konstnärskvarteren i Göteborg där mångfalden är vacker och dansa mitt hårdaste i gränslandet mellan nattsvart mörker och gryningsljus.

EGWB PHOTOGRAPHY

Om hur det känns. Om att få vara och inte ständigt vilja bli. Och om att inte verka svår men ändå vara det. 

Jag hävdar att det fortfarande är helg - eftersom det var fredag i förrgår och lördag igår måste det vara söndag idag. Och min lillebror kommer på att det åtminstone är lillördag så helg är det garanterat. Detta firar vi med cider och tacos. Och bestämmelser som att när vi får barn ska de träffas - ofta. Och om hur man måste anstränga sig lite mer när någon flyttar. "Vi har ju Facebook", säger han. Easy. 

Imorgon ska jag jobba igen. Då kan det få vara torsdag. För då är det snart fredag igen. Nice vecka ändå!

Och jag ska blogga om min fredag och lördag eftersom de båda var det bästa jag varit med om sedan jag tog studenten. 

"Vad är motsatsen till en trött Elin?"

"En piggelin."

Meet my bro.

Det är fredag. Fredagen den förste juli, tvåtusentretton. För har man jobbat galna tider större delen av förra veckan och konstant hela helgen och om man är ledig imorgon och i övermorgon och jobbat på morgonen - då är det okej att låtsas att det är fredag. Det handlar inte om vilken etikett du sätter på dagarna, vilken kalender du går efter - det måste väl ändå vara känslan som spelar roll - som bestämmer vilken dag det är?

Och aldrig tidigare i världshistorien har väl en måndag känts som en fredag...

Så det är med fredagskänsla i kroppen som jag och lillebror äter tacos. Om en timme förväntas jag vara snygg och sitta i en bil på väg in till närmaste stad för att ta ett tåg till min framtida stad. Ska möta upp hon där som under de senaste åren flyttat lite in och ut ur mitt hus, ur mitt liv. Som nu bor på rätt sida.

Bio. Och surr. Kanske visar jag henne mina nya hoods, kanske tar vi några bilder.

Får bli långklänning och orangea naglar. Jag har en viss förkärlek till orangea naglar och framförallt allt som matchar dem. Senast var det Fredriks slips på studentdagen: