Nu jävlar...

Amanda,

det här var kvällen då du:

körde som en kriminell genom kvällen med alla bildörrar låsta för att du är så nördigt mörkrädd - och hämtade din bror efter en ishockeyträning

körde som en kriminell med din bror, köpte onödvändiga grejer och konstaterade att "hallå, jag kommer ju aldrig kunna ragga när du är med! folk tror ju typ vi är tillsammans!!!" och fick "haha, jag vet!", till svar

köpte pizza och parkerade lite smått olagligt utanför pizzerian

hade seriöst samtal med din lillebror i bilen om "the friend zone" och om man skall skita i allt med kärlek över huvud taget

höjde volymen på stereon för att tillsammans med din lillebror kunna vråla till kom ihåg  mig då

.

Det var en bra kväll för dig fröken. Kom ihåg det. Och för ditt original till bror. Han är awesome. Kom ihåg det.

Vaniljglass med knäckbitar plus Ahlgrens bilar är lika med magiskt. Seriöst. Bilarna liksom stelnar och det knastrar i tänderna och jag bara älskar det!

Är hemkommen från lyckad äventyrsresa med fina vänner. Gosh, har hänt så mycket! Tankar in miljontals bilder i datorn för tillfället och det blir garanterat framkallning av dessa. Har dessuom planer på att flytta till Skåne, där vi höll till. Blev totalt nerkärad i omgivningarna och vill ha min egen Skånelänga med putsad fasad och halmtak intill en rapsäng och stranden och havet i bakgrunden och massa små hästar i hagar. Åh, ja!!

Plockade med mig en rejäl förkylning hem. Idag är jag bättre än igår då jag inte ens orkade titta på TV, låg utslagen i en säng hela dagen. Tog mig bara upp tre gånger under hela dagen - sjukt! Som jag sa, det här är mitt sjukaste någonsin.

Fortfarande oklart varför jag printar ner detta. Antar att det är för att komma ihåg det om något år. Liksom påminna mig om att hitta någon hästbonde i Skåne eller bara någon heting med mycket pengar. Äh, vad fan! Dit kan jag ta mig själv - säkrast så!

Och just det - fick hem paket från Monki idag. Yay! Stor halsduk i bästa favoritfärgen, vantar i samma och ett stort linne i nya favoritmaterialet polyester. Favorit och massa favorit. Åh, något mer som är favorit är årstiden. Jag älskar regn och rusk! Tjoho!

Svårt att förklara vad det är som är så kul med bilderna. Jag sprang och halkade - brutalt. Anyway. 

Riding on to a world of funny flowers

Runaway train - Avantasia

Och jag bara älskar att vi delar en blick och tänker att

'ja, kanske han, varför inte, vem vet, vi får se'.

"Jag går ner till Årstaviken och sparkar höstlöv med min son."

När jag vaknar på morgonen och slår upp dörren och det jag möts av är grå himmel, vind, regn och höst printat över hela trädgården - då andas jag ut. Själen fylls av ett lugn. För jag älskar det, så himla mycket. Att inte behöva kisa för solen, att inte bli äckligt varm, att inte känna skuld för att jag inte uppskattar det superfina sommarvädret. Det är höst nu och jag kan andas ut.

Det låg en tung suck över hela mig igår. Saker blir inte alltid riktigt som man tänkt sig. Eller rättare sagt, "livet är inte alltid som på film" Heh, tell me about it!

Och vem du än är som format det röda i rödljuset till ett hjärta – det gjorde min annars så veliga morgon. Fick det att värma i mitt eget, fick mig att le.

Men mina fina räddade mig den eftermiddagen. De invaderade mitt hus med idéer, instrument, förstärkare, skratt och konstnärlighet. Vi skall sätta upp en musikteatermusikal. Överambitiöst, mastigt, naket, brutalt och alldeles alldeles helt fantastiskt blir det. Det är ett som är säkert.

Det finns så mycket fina saker i världen att vara tacksam över. Saker som gör det värt att leva i nuet och saker att se fram emot som gör det värt att härda ut värdelösa dagar i väntan och tron på att morgondagen har något spektakulärt att erbjuda. Pepp Amanda, du är fin!

För det börjar nu. Nu jävlar.

Nu skall jag frossa i SYTYCD och tänka att jag blir minst lika bra en dag. 

När jag gick på högstadiet diskuterades det under en lektion vilket som var bäst - kyssar eller glass. Minns att killen jag diskuterade detta med, (läraren hade alltså inte en lektion kring detta ämne, nej både diskussionens uppkomst och fortledning kom vi på själva) (insåg precis hur det lät - vi diskuterade detta oralt) (alltså med ord, vi kysstes inte och höll på) - i alla fall - han menade att glass var bättre. Jag undrade då vad för sorts kyssar han blivit utsatt för. Jag yrkade alltså på motsatsen. För inte kunde väl det faktum att jag inte åt glass - ha någonting med saken att göra?

MEN:

Efter genomförda sommarstudier i en glassbar, med ett tjugotal glassorter till handa - saltlakrits och päron bland annat och på lite andra ställen, vältränat och snyggt till handa kan jag nu meddela att resultatet klart visar att kyssar är tons mycket bättre än glass.

Sådetså.

i mitt röda kök/maja i min dusch/mitt röda kök/mitt röda kök

i min lila soffa/snyggare får man leta efter/snyggare får man leta efter 

Och det där som känns så fruktansvärt avslöjande och inte spännande - förklaringar. Till varför man gör som man gör, varför man känner som man gör. Men jag ingick en pakt en gång, att aldrig bara stänga ner bloggen - utan att förklara varför. Så här kommer den - förklaringen till varför jag överväger att trycka paus eller stoppa helt. Förmodligen inte stänga ner, finns så mycket smarta och djupa och imponerande saker jag åstadkommit mellan raderna här sedan starten tvåtusennio. Men bara det, tvåtusennio, tre år. Och frågan som molar och värker - "var det verkligen värt det?"

Var det värt alla timmar jag tillbringat här i min ensamhet och med känslor som svallar och svalnar och som kokar och bubblar och rinner över och tar övertaget. Var det värt det? Eller är det timmar jag borde lagt på någonting annat?

Nej. Värt det var det nog inte, inte såhär i efterhand när man tänker på alla svindlande minuter och timmar. Vågar inte riktigt tänka efter. Men jag tror inte riktigt på det där att ångra saker, så det gör jag inte.

Men jag har kommit till insikt. Insett att jag inte mår så bra av att läsa gamla inlägg som jag en gång trodde jag gjorde. För jag har slaviskt hållit mig till löftet om att till största del bara skriva solsken. Och jag är jäkligt bra på det. Att skriva beskrivande och få det att verka som att jag känner för allt så oerhört men sanningen är att så är det inte. Jag hoppas att det inte är så. För i så fall är det slut nu. I så fall har jag slutat känna så förbenat mycket för allt, alltid. För det gör jag inte nu. Känner förvånansvärt lite inför allting. Och det skrämmer mig.

Utöver det kämpar jag som en galning mot en diagnos som menar att jag har en typ av förlamning på magsäcken. Den jobbar helt enkelt inte och att äta är alltid ett pussel med tusen bitar att lägga. Jag kan inte äta vad som helst. Magen svullnar upp, surar och jag kräks. Nu vet ni det. Och det är inte lätt att hålla någon trevlig fasad när det ofrivilligt ser ut som att man är gravid i femte månaden. Eller som igår när jag fick avsluta och åka hem ifrån ytterst trevligt och efterlängtat danspass tillsammans med mina nya kollegor på dansskolan. Av den anledningen att jag tydligen inte kan äta ris heller, inte stressa och inte dansa efter att jag ätit. Nej, för mat stannar inte kvar och magen gör helvetiskt ont. Kul. Oerhört. Jag har inte tid med det.

Tid nej. Det har jag inte. För den fyller jag. Sista året på gymnasiet har jag redan fyllt med jazz och balett två gånger i veckan, plus två danslektioner som jag själv undervisar, projektarbete där vi skall skriva och sätta upp en musikal, språkresa till Spanien och Brighton, fotoresa och äventyrsresa med idrotten till Skåne. Min första roman skall skickas in och förhoppningsvis hittar jag ett förlag som kan tänka sig ge ut den. Andra romanen skall påbörjas och jag skulle våldsamt gärna komma igång ordentligt med låtskrivandet, spela in musik med Hästens Riddare och fortsätta ha spelningar för mer eller mindre lyssnande människor. Och vill han där med så oerhört fina käkben som jag inte berättat om fortsätta träffa mig så är det, det jag vill lägga tid på. Inte på ett halvkommersiellt amatörstämplat forum på nätet.

Nej, jag är inte redo att stänga ner min blogg. Sätta den på hold snarare. I skrivandets stund kommer jag på minst hundra saker jag måste blogga om innan jag slutar. Sommar2012listan och sammanfattningar, inte minst. Men jag är sådan, som har så oerhört svårt att avsluta saker - säga adjö. Så det gör jag inte. Lovar att inte försvinna helt men för ett tag, eventuellt. Vet inte om någon blev särskilt mycket klokare av det här - inte jag i alla fall.

Om ett år har jag sökt och förhoppningsvis kommit in på Balettakademiens musikalutbildning och flyttat hemifrån. Min första roman är publicerad och musikalen vi satte upp som projektarbete gjorde succé och vi samlade i och med den in cirka en miljard kronor till barncancerfonden. Lilla A dog aldrig i cancer och hon är mer levande än någonsin. Jag och farmor gör utflykter och spelar på pianot med äkta elfenben. Och han där med våldsamt fina käkben och jag är just i detta nu på väg ut på en tandemcykel för att cykla genom Sverige.

/Amanda

Och Maja, jag tycker du skall komma hem nu. Jag saknar dina dubbelhakor.

Typ brutalt mycket.